Barkarby 300 - vamos a la Öregrund

I veckan har jag cyklat exakt 9 minuter. Det tar 9 minuter att cykla 2 varv runt Arlanda test track inklusive krasch. Klarade mig hyfsat men handleden såg inte riktigt bra ut och ett revben gjorde ont. På onsdagen såg handen ut som en fotboll och jag satte mig på akuten för att få den röntgad. Ingen fara sa doktorn, bara tuta och köra!  Jag var skeptisk i torsdags om jag skulle komma till start, kändes inte kul att cykla 30 mil med en stukad handled. Men på fredagen kändes det riktigt bra, jag kör!

Vi blev 28 startande. Lite kylslaget på morgonen men strålande sol och lite medvind. Vi trampade mot Sollentuna och vidare ut mot Markrim och Husby etc. Så jäkla nice! Dessa vägar är ju fantastiskt fina! Långa fina förningar i bra fart. Vi kryssade mellan gårdar, åkrar och for fram på slingriga skogsvägar. GÅSHUD! Det är så man vill ha det!

Första kontrollen ligger i Knutby 88 km från start. Det var ett förvånansvärt stort gäng som rullade in i Knutby och kastade sig över delikatesserna som fanns att erbjuda i den lilla ICA butiken. Jag valde en saftig trekantsmacka som var sådär härligt såsig och mjuk som bara en trekantsmacka kan vara som har lagrats omsorgsfullt i några dagar. Efter lite snack och ätande kastade vi oss upp på cyklarna och rullade vidare mot Gimo. Vi hade bra fart och det var några som slita hårt för att hänga med.  Vägarna och lanskapet är fantastiskt fint! Det är fint ända fram till Gimo, sen är det inte så fint...väg 292 (a.k.a. "Gimorakan") kommer inte få några priser för varken estetik eller upplevelsemässigt. Efter Gimorakan svänger vi vänster upp mot Harg, Östahammar och därefter ut på en fin väg mot Öregrund. Det klassiska doften från kogödsel som förföljt oss sedan Upplands Väsby byts ut mot härlig doft av tång och hav. Kl 13 rullar vi in i hamnområdet i Öregrund, ser rätt trevligt ut, någon gång ska jag unna mig att sitta i hamnen och käka ackompanjerat av måsar och andra sjöfåglar...men det blev inte idag (heller). I stället blev det ett halv kilo kall risgrynsgröt, en pucko och kexchoklad. Jag och Stefan rullade i väg lite tidigare för att släppa på trycket utanför stan. Vi möter Johan och Nypan som släppte tätgruppen tidigt efter en punka. De såg ut att trivas. Efter några minuter kom vårt gäng, det var något färre denna gång.. jag skulle tro att vi var knappt 10 man som satte far mot Gimo igen. Nu fick vi smaka på motvinden! Det gick helt plötsligt inte så lätt längre, nu fick man skärpa till sig när man var uppe och drog, det var tröskelwatt plus lite till som gällde om man ville röra sig framåt. Man fick trösta sig med att vägarna var lika fina som de var för någon timme sedan då vi passerade (fast åt andra hållet).

Vi körde på ganska hårt och sträckan ner till Knutby skördade några randonneurer, vi gick från 10 pers till 5 innan Knutby. Utbudet hos ICA handlaren hade inte förändrats nämnvärt, det var dock lite urplockat när det kom till kanelbullar och drickyoghurt av någon anledning. Jag klämde ett wienerbröd och lite saltlakrits innan vi gränslade våra stålhästar och red iväg mot Barkarby. Vinden på det öppna fälten norr om Arlanda var minst sagt fostrande, det var bara att bita ihop. Jag skyfflade i mig resten av Pågen gifflarna som legat i ryggfickan sedan starten och kände mig på topp. Jag hade till och med lite överskottsenergi som jag la på lite sprättande i backarna. Vår lilla 5 manna grupp gnetar på och om en liten stund kan vi bokföra ännu en underbar dag på cykeln, bara slutspurten kvar. 18.20 rullar vi in på Lilla Barkarby väl förtjänta av en öl! Vi snackar skit en stund innan gruppen åker hem. Jag kom på att jag var lite hungrig, så jag stannade och käkade hamburgare med Wei och Niklas.

Tack för en kanonrunda! Bra jobbat och samarbetat sista biten Thomas, Magnus, Jocke, Stefan, 100% cykelglädje! Vilken dag, den ska jag suga på länge!    

https://www.strava.com/activities/984487347

http://labs.strava.com/flyby/viewer/#984487347?c=u6s5qe4q&z=8&t=1P5g3x&a=sxWuOmekrjq_u6461aOvOmi0rzpHIrA64p-wOktvsDo

Barkarby 200 - Randonneurer i blåsväder

Ja jäklar i min låda, vilken premiär! Nästan 80 anmälda, stor del bortskrämda alt. bortblåsta redan innan start. 61 startade. Årets upplaga av Barkarby 200 blev en riktigt blåsig tillställning! Stadig vind på 10m/s och med styv kuling i byarna. Motvind är jäkligt demoraliserande....

Massiv uppslutning

I Barkarby dök "The usual suspects" upp men även en hel del nya ansikten. Randonné växer så det knakar. Riktigt kul med så pass många startande! Efter utdelning av startkort och genomgång drog vi iväg. Sigge Cykel gänget med sina eleganta dräkter med rosa detaljer gjorde inledande dragjobbet i motvinden, det blev några behagliga mil i början. Jag hade bestämt mig för att det skulle bli hård dag och när vi närmade oss Sigtuna  tappades det några flaskor och Sigge cykel loket kom av sig, jag petade i en växel och fick med mig Wolfgang. Vi lämnade gänget bakom oss och gnetade på i motvinden. Vi rullade in i Sigtuna, stämplade lite snabbt och drog iväg precis när resten av gänget kom. Vi lämnade bebyggelsen bakom oss och landskapet öppnade upp sig och vinden slog till som en käftsmäll och tyvärr är Wolfgang inte mycket till vindskydd. Tjockaste delen på hans kropp är nog vaderna som skulle kunna vara norra Europas grövsta. Tyvärr kunde jag inte heller bidra med något vidare vindskydd.  Vi fick slita som tusan  och det kommer att bli riktigt tufft de 10 milen upp till Järlåsa där förhoppningsvis vi skulle få vinden i ryggen. Det blåser något överjävulskt!! Min tanke var att bränna så pass mycket krut så att det precis skulle räcka till vinden vände. Jag tittar ner på wattmätaren, 350w hastigheten 22km/h...va fan, du skojar...öka lite till 370w 23,5 km/h...bah! Jag ger upp! Jag och Wolfgang bara skakar på huvudet och garvar åt eländet. 

Den nya bron, präktig, en ingenjörsmässigt mästerverk!

Efter 6 mil så är vi framme vid Flottsundbron. Den gamla bron är riven och man har byggt en ny bro som man snickrat på i flera år och idag skulle den invigas med pompa och ståt. Lokalbefolkningen, kommunalråd och representanter från byggbolaget stod redo att dra igång invigningsceremonin. Ballonger och kaffe och bulle! Folk hade säkert köat i flera timmar för att vara först över bron, men så blev det inte! I stället invigdes bron av ett gäng cyklister! Förvridna och chockade ansikten såg oss passera på deras nya fina bro, snuvade på premiärturen. Utan att skämmas. Vi tackade så mycket för vänligheten, vi slapp 15 km extra motvind tack vare att vi kunde åka över bron. 

Grus och motvind, dålig kombo..

Vi stretade vidare, 4 mil till Järlåsa. Jag körde precis på gränsen av vad jag kan hantera. Jag hade snittat 265w de senaste timmarna och benen försökte förtvivlat få kontakt med någon ansvarig på hjärnkontoret, men de hade slutat för dagen packat ihop och gått hem. Det vara bara att gilla läget. Jag slängde en blick över axeln, inte en cyklist så långt ögat nådde... där och då funderade jag på varför jag inte låg i svansen på Sigge Cykel utan envisades med att cykla i duo.

Med en lite bit kvar till Järlåsa passerar en bil vansinnigt nära, med kanske 20 cm marginal passerar han i 90 knyck. Med tanke på att det är kastvindar upp mot 20m/s så kan man ju undra hur fan han tänkte. I övrigt var alla snälla, ingen tutade, ingen spolarvätska.

Grus framifrån 

I Järlåsa gjorde vi ett snabbt stopp igen, vi blev stående en stund och snackade med Cyklot B (forum nick). Vi skulle precis packa ihop då Sigge Cykel rullade in till kontrollen. Cyklot beskriver kaoset som utbröt i den lilla tätorten såhär:

"De hindrade genomfartstrafiken, cyklade på trottoaren, bar dräkter som bröt mot den lokala diskreta klädkodens alla regler, parkerade cyklar olagligt i brötor och förpassade ortens motorburna ungdom, som normalt har total makt över torget framför butiken, till en undanskymd bänk i ett hörn där de satt skrämda och undrande. Butiken länsades på choklad och översöt dryck, samtidigt som man krävde gratis vatten ute på torget. Cyklar vältes, papperskorgar svämmade över och den framdragande gräshoppssvärmen tryckte glupsk i sig skräpmat på ett sätt som skulle fått självaste Gargantua att häpna. Men snart drog de vidare. 
Något liknande kaoz har inte utbrutit i Järlåsa sedan Johanssons Chevrolet baktände en kall augustidag 1973 och topplocket sprack. 
(Nåja, jag kanske överdriver lite.) "

Efter Järlåsa blev åka av, vilken jäkla tur att vinden vände. Jag hade inte pallat en sekund till! Jag och Wolfgang kör på, det går riktigt fort! Ibland låg man in nästan 50 km/h på platten utan att känna fartvinden. Fantastisk! Vi växeldrar och kör 5-10 minuters förningar. Vi mer eller mindre blåste ner till Örsundbro och vidare mot Övergransmassivet. När vi svänger in på vägen mot Skokloster, som är nästa kontroll, möts vi av vinden igen. De kommande kilometrarna var de jobbigaste under hela rundan. Jag får emellanåt ställa mig upp och trampa för att överhuvudtaget kunna mobilisera någon form av kraft ut till benen som förhoppningsvis kan få cykeln att röra sig framåt! Lite lagom mosiga rullar vi in på cafét vid Skokloster. 

Skokloster - trevligt fik!

Vi tar en kaffe och fikar en stund innan vi drar vidare. Vi river av de sista fem milen och närmar oss Barkarby. Wolfgang drar igång spurten mot Barkarby skylten, jag hugger direkt och klipper skylten. Vi rullar vidare och sladdar in på LBs vindpinade och törstiga, beställer öl och sjunker ned i soffan. Vilken dag!! Tack Wolfgang för fint samarbete och sällskap!

En klassiker

Efter 20 min kommer gänget bakom och ölen börjar rulla in. Jag rundade av lite lagom salongsberusad och tog tåget hem. Idag tyckte visst kroppen att jag skulle försöka få i mig lite mat, det blev ett lass med blodpudding till frukost och två enorma portioner spagetti med köttfärs till lunch. Nu ska jag knäppa på TVn och följa Liege Bastogne Liege!

https://www.strava.com/activities/952893920/overview

http://labs.strava.com/flyby/viewer/#952893920?c=u6s4sjtp&z=9&t=1O_l9R&a=4AHMODkxzzg

What's up!?

Nä men om man kanske skulle skriva några rader. Jag ser mig inte som någon direkt bloggare utan snarare någon som befinner sig lite i internets utkanter som emellanåt får till en anteckning från något lopp. Men ibland blir man lite sugen att skriva lite ändå.

Förra helgen var det randonné-premiär, Tour de Ötzi, en 200km officiell BRM. Jag körde en den inofficiella storebrodern 320km Ötzi XL innan jul. På fredagen fullkomligen vräker det ner snö och när man vaknar på lördagsmorgonen fick man en chock, så jäkla mycket snö! Jag testcyklade lite men blev helt knäckt, inte kul. Jag tog ett snabbt beslut att inte köra. Eftersom det var jag som ordnade med starten så fick jag snällt pallra mig dit. Jag möttes av några ytterst tveksamma cyklister. Men några stycken bestämde sig för att köra ändå! Galet! Jag åkte hem och la mig omedelbart på soffan och internetcyklade. Det var lite dålig rapportering från Ötzi gänget under dagen så jag fick ta saken i egna händer och gav mig ut på en randonörjakt. Jag hittade gänget i Bålsta när de hade varit ute i över 11 timmar. Trötta men i hyggligt gott skick hittade jag sedan gänget på lilla Barkarby efter 12 timmars cykling. Well done boys! Well done!

Snöade lite

Kyliga randonnörer

I övrigt då. Träningen går väll enligt plan tror jag. Förra året tog jag träningen till en ny nivå med lite mer struktur och vetenskap bakom upplägg etc. I år har jag testat en annan approach, vi får se om det ger resultat. De senaste månaderna har jag ökat mitt vokabulär, jag slänger mig numera med ord som: Bulgarian front squats, pistol squats, goblet squats, back squats, front squats, half squats etc. Det handlar alltså om benböj. Man kan böja sina ben på mängder av olika sätt har det visat sig, en helt ny värld har uppenbarat sig för mig. Det finns så pass många sätt att böja sina ben på att det finns en bok om det. Jävlar va bra träning det är! Jag kör naturligtvis inte bara benböj utan andra övningar också bland annat mycket core med TRX band som jag klickade hem från Decathlon 199 spänn och fantastiska, orginalet kostar dryga 1100 kr. Riktigt bra är dom i varje fall! Tanken med styrketräningen är främst två saker, öka i styrka och neurologiskt men även att kunna stärka upp leder etc. så att jag inte går sönder när säsongen drar igång. Ska bli spännande att se. Jag tycker det är lite problematiskt med styrketräningen, jag har inte hittat någon sund nivå. Som konditionsidrottare är jag van att man kör tills man väggar eller känner sig jäkligt trött. Problemet är att när jag gör det på gymmet så är jag helt I N V A L I D en hel vecka efter, det ser helt sjukt ut! Så fruktansvärt ont att jag får ta hissen, backa ner i trappor och får rulla ur sängen. Idag dag körde jag det lite lugnare, hoppas att det hjälpte. Börjar närma mig tresiffrigt i benböj och det är inte illa pinkat med mina eleganta, smala och snygga spiror. Jag har sagt att jag skall köra 40 styrkepass av något slag innan april, det kommer att gå vägen.

Det har inte blivit någon cykling utomhus alls, jag har ställt klockan många mornar men har inte lyckats med att ta mig ur sängen. Det är för mörkt och trist ute, jag har inget sug. Det har blivit många pass i källaren i stället, mycket VO2 max intervaller, 4x4 och lite annat. Jag fick ett tips av Johan som jag ska testa i morgon. 2 min på 400w som övergår i 8 min på 310 watt, efter 10 min lätt cykling kör man en vända till med 400 watt och 8 min på 310 w. Tror det kommer bli jobbigt...

Min smärt grotta

Har funderat lite på vad jag ska hitta på under säsongen, två lopp är redan bokade. VR och Siljan. Jag kommer att köra med Stockholm CK. På Siljan ska vi hjälpa Crippa att bli snabbast i släkten på 3.43 (har jag för mig). Galet snabbt, det kommer bli kul! Jag funderar även på att skaffa licens och köra något sådant lopp. Vi får se. Jag kommer inte att kunna hålla mig borta från randonné, det är ju så vansinnigt kul! I år ser det faktiskt ut att funka att köra Södertälje 1000k! Längtar sjukt mycket till ljuset och värmen och är galet taggat!!!

Vi höres!

//Jensa

Episka 30mil - Tour d'Ötzi 2016

Ötzi i egen hög person (med betoning på hög)

Det är långt, vädret är bedrövligt, det är mörk och du får kämpa för att hålla tankarna i schack. Man måste på något vis stänga av och hamna i ett mentalt tillstånd där yttre faktorer inte spelar någon roll. Jag vill hamna i min bubbla. I min bubbla funkar allt, man är stark, varm, fokuserad, positiv och man är här och nu. Man skiter i distansen, man är bara fokuserad på det som händer absolut just nu. Det är en fantastisk känsla och det är kanske just därför man utsätter sig för dessa utmaningar. Ännu en fantastisk, rolig och krävande runda kan läggas till handlingarna.

Jag blev kontaktad av Oscar för ett tag sedan, efter en mycket kort betänketid så  tog jag ett beslut att haka på! Ötzi XL är dryga 30 mil och körs i december när det är som mörkast. Man startar fredag kl 21 och är tillbaka efter ett varv runt Mälaren någon gång under lördagen. Upplägget bjuder på massor av misärmöjligheter; skitväder, ingen sömn, ingen support och en hyggligt lång distans som ska avverkas. 

Så himla nöjd med denna hoj!!

Som vanligt är allt frid och fröjd men när  fredagen närmar sig så börjar man överväga alternativen. När man står där och skruvar på skärmar och kompislappar så kommer tankarna. Och så är det...det finns MÅNGA alternativ som är trevligare än att sitta på en cykel i 30 mil i mitten av december kan jag lova! Sitta i soffan med ansiktet i en påse chips eller bara sova i sin egen säng! Men det är FÅ alternativ som känns bättre att ha genomfört! I vanlig ordning fick jag dessutom lite långloppshypokondri d.v.s. att man känner sig sjuk även fast det inte är så. Ständigt redo att kasta in handduken. Vi var 9 st som skulle köra men en efter en började droppa av. Det slutade med att vi var fyra som startade. 

Snart dax!

Det icke så välkända Cover-bandet Drafting Munks (originalet nedan) 

Daft Punk

Jag, Mikael, Ingvar (hans resa kan ni läsa om här), och Tobias (som ni kan läsa om här). Vi träffades på LBs i Barkarby, tog farväl och satte kurs mot Södertälje. I Södertälje väntade ett paket på oss på Shellmacken. Havoc 5 (ett forum nick) hade slagit in något stärkande som skulle intas i Bålsta. Super tack!!! Mycket omtänksamt!!! 

Surprise! Paketöppning i Bålsta!

Vi rullade vidare mot Strängnäs. Temperaturen låg runt nollan. Med mina 30 mm dubbdäck och knappa 80 kg släppte bakhjulet ett par gånger, ingen fara men man fick ta det lite försiktigt. I Strängnäs var allt stängt, till och med luftskåpet!! Ingvar hade slut på vatten så vi fick dela broderligt på det lilla vi hade kvar. Vi fortsatte genom natten bort mot Eskilstuna. Mörkt och tyst med svag medvind. Dubbarna smattrade och vägbanan glittrade. 

Mörkt

Kevin Flynn cyklar i Master Control??

Jag började bli sovtrött som man lätt blir mitt i natten. Tobias hade också svårt att hålla fokus och knaprade koffeintabletter. Ingvar började få slut på bränsle och blev lite akut trött innan Eskilstuna. Han fick i sig lite choklad och reste sig och kämpade på, vilken krigare! Kl 02:45 rullade vi in i Eskilstuna. Burger King stängde kl 03 så vi fick snabba på lite med burgarna. Lite lätt överförfriskade ungdomar undrade vad vi höll på med och varför. Jag hade inget kort svar på den frågan...inte just då i varje fall.

Ingvar sugen på hamburgare, det blev två menyer :-)

Vi blev sittande och ville inte riktigt gå ut. Jag frös och skakade i hela kroppen. Tillslut blev vi tvungna att lämna värmen och ge oss ut i kylan igen. Det är ett elände att stanna, det blöta kläderna kyler ner kroppen på nolltid. Det hade börjat regna innan stoppet och nu hade regnet övergått till snöfall. Stoppet i Eskilstuna gjorde susen, jag piggnade till och kroppen och hjärnan började funka. Vi susade fram i snöyran. Tidigt på morgonen rullade vi in i ett öde och slumrande Kungsör och sedan Köping. 

Köping

Vi stannade i en busskur, tog en selfie och justerade lite kläder och sen upp på cyklarna igen! Snöandet fortsatte och temperaturen låg på ett par minusgrader. Mina fötter började sakta men säkert förvandlas till is. Trots besvärligt underlag så kändes det tryckt och säkert i gruppen, alla höll sin linje, ett väloljat maskineri. När vi vände österut fick vi vinden emot oss, inte mycket, men det påverkar ändå både hastighet och moral mer än vad man tror. Vi var fyra blöta, kalla själar som stapplade in på McDonalds i Västerås. Vi invaderade en soffgrupp. En stor pöl och en rännil flöt genom lokalen när snön smälte och våra kläder torkade.  

Temporärt torkställ på Mc Donalds i Västerås. Min egen handske signalerar fuck off, det räcker nu! 

Vindpinad och lite lätt mosig i huvudet

Efter en frukost och ett antal minuter stående under handtorken på toaletten började jag tina upp. Det var ljust när vi lämnade Västerås. Jag hade lovat klubbkamraten Sven att höra av oss när vi var i Västerås. Sven var påväg från Uppsala och skulle möta upp oss. Halvvägs till Enköping dök han upp och kunde stärka upp truppen med lite nya välbehövliga krafter. Slakmotorna och de oändligt långa raksträckorna avlöste varandra. Jag trivdes bra i min lilla bubbla och körde på. I Enköping blev det stopp på en mack. Kaffe bulle och iväg igen. Nästa anhalt Bålsta där paketet från Havoc 5 skulle öppnas. Sträckan var ingen höjdare, mycket trafik och snömodd. Vi blev nedsprayade med slask av bilarna som passerade med minimal marginal. Men det vara bara att gilla läget och fortsatta. Jag lyckades ta några bilder när vi stannade för att lösa något mekaniskt problem, annars var det sällan läge att riva av sig vantarna och gräva fram telefonen och ta en bild..

Skolsta

Bra bild, skitväder!

Efter Skolsta så lugnade trafiken ner sig, inte lika många bilar. Nu är det inte långt kvar till Bålsta, gänget hänger i, ligger hela tiden på gränsen, fruktansvärt bra jobbat av samtliga!! Ni som har cyklat Ötzi eller Mälaren runt vet vilken vacker syn Shellmacken är när landskapet öppnar upp sig innan Bålsta. Ligger den dessutom inbäddad i snö får man gåshud :-) Magiskt, då vet man att det snart är över! Vi stannar för en korv och dricker Jäger! F y   f a s e n   v a d   n i c e!!

Värmande droppar i Bålsta, halleluja slutet är nära!

Resten av resan, på dryga 30 km, gör man på ren hemlängtan. Ett par tuffa backar och sedan upploppet till LBs. Vi rullar in 14.30 och resan är över! Vilket underbart äventyr! 

Polarexpedition avslutad - nöjda! FOTO: Mikael

Tack Mikael, Ingvar, Tobias och Sven för en BAD ASS EPISK Tour d'Ötzi!!

//jensa

https://www.strava.com/activities/798528369

Nere för räkning - Velothon STHLM 2016

Det drar ihop sig!

Motivationen den senaste tiden har inte varit på topp. Men jag har suttit klistrad framför Vuelta Espania och när lördagen närmade sig så var jag snudd på övertaggad. Velothon är väll det närmaste en etapp på grand tour jag kommer att komma, med avlysta vägar och masstart. Starten var kl 8.00 och då skall 2000 adrenalinstinna cyklister tas sig ut genom Stockholm. Lite lätt kaos när rondeller, refuger och vägar som plötsligt blev smalare. Jag höll mig borta från krascher men det kändes lite svajigt emellanåt med lite panikinbromsningar, folk som körde ner i diken, flaskor som tappades +ANNAT.

Min strategi var att försöka hålla sig framme i täten eller strax bakom, det var lättare sagt en gjort! Vid Hammarby fabriksväg blir fältet utdraget och det känns om att täten ligger flera hundra meter framför. Jag fick slita för att positionera mig. Vi rullar igenom Sickla och här höjs tempot ytterligare. Jag ligger i svansen långt bak i fältet och får trycka på allt var jag har upp mot Hellas för att inte flyga av. Jag kollar ner på pulsmätaren som säger 185 s/min. Sån hög puls har jag inte haft på länge!! Jagandet tar på krafterna, men som tur är så är det bara 140 km kvar. Jag lyckas positionera mig lite längre fram tillslut men... jag hamnar bakom några cyklister som drar i backen och så fick jag jaga ikapp igen. Tankarna far igenom huvudet...hur i helvete skall detta sluta! Jag är nere för räkning men reser mig på 8, åter igen lyckas jag jaga ikapp, men jag ligger för långt bak. På Dalarövägen börjar jag dock få kontroll på läget, nu börjar en ganska trivsam resa. Det går fort och jag ligger och myser mitt i klungan. Men...underbart är kort. Vid Årsta havsbad så är det lite tighta kurvor och vipps så får man slita hund igen för att hänga med. Vi närmar oss Nynäs och i några av backarna innan Centrum får jag krampkänning i baksida lår, what the fuck! Genom Nynäs är det lite klurigt och klungan blir utdragen igen. Benen är inte så krispiga... Nere för räkning igen...men...åter igen så lyckas jag positioner mig. Nu vill man helst bara få slut på lidandet. En punktering eller vad som helt som kan få slut på misären!! Skjut mig!!! Stundtals går det vansinnigt fort och ibland körs det lite lugnare. Det blir ganska ryckigt!

Klungan bombar på genom Haninge, Trångsund och vidare in mot stan. Det var nog någonstans vid Farsta som jag plötsligt inte befinner mig i klungan längre. Jag gråter en skvätt inombords samtidigt som benen strejkar! Det körs på bra i täten och jag ligger i svansen som succesivt blir utdragen längre och längre. Tillslut är vi 6 man som lyckas få till något typ av samarbete. Vi håller ihop fram till Hornstull, på Västerbron lägger jag i en växel till och tar upp jakten på några cyklister jag ser framför. Jag lämnar mina nyfunna vänner bakom mig. Det rullar ett antal vrak framför mig som jag lyckas passera, troligtvis har tätklungan käkat upp dom och skitit ut dom de sista kilometrarna. 

Bränner det sista krutet vid Liljeholmen

Jag rullar över mållinjen på tiden 3.50.37, mycket nöjd men samtidigt lite besviken över att jag tappade täten... För mig var detta en lite milstolpe att för första gången hålla dryga 40 km/h i snitt (enligt officiell tid) över en så pass lång distans. Putsade förra årets tid med 30 minuter!

Jag tycker Velothon är riktigt roligt! Denna gång tror jag att man lyckades med avspärrningar med mera på ett bättre sätt. Banan var emellanåt lite väl svår med 90 graders svängar i hög hastighet. Jag passerade många krascher.. Det är med skräckblandad förtjusning som man tillsammans med hundratals cyklister trängs, stångas och kämpar om platserna. Känns lite som att befinna sig i en flock med gnuer som far fram på gator och torg. 

Nu ska jag ta det riktigt lugnt, damma av löparskorna och kanske cykla lite bara för skoj skull. Over and out! Ses!

Strava stats: https://www.strava.com/activities/708121372

/jensa

Verkligheten slog mig, AJ!

I mitten på Augusti körde jag Mälaren runt. Det gick ju bra. Men jag fick en inflammation i en hårsäck så gjorde så in i helvete ont, kunde inte sitta vettigt på en vecka!!! Kunde inte cykla på två veckor. Sen var planen att köra Uppsala 600, men tre dagar innan så blir jag dunderförkyld... vad i helvete! Sen har det varit mycket på jobbet och motivationen att träna är inte på topp. jag vette fasen vad jag ska göra nu, den 11:e september är det Velothon STHLM, det var roligt förra året men just nu känner jag mig inte så laddad för det, jag får väl släpa mig runt. Jag ska ta med mig i kragen och sticka ut och cykla lite i helgen. Någon gång i November drar träningen igång på allvar så det vore ju trevligt om motivationen var tillbaka och att dessutom formen inte är helt fördärvad.

Avtalet - signerat med fett

 Jag har kämpat med att gå ner i vikt till och från de senaste 10 åren. Jag har emellanåt med hjälp av nästan svältaktiga metoder lyckas gå ner ett antal kilon. Tyvärr har dessa kilon varit tillbaka inom ett år. När jag i hösten 2015 satte som mål att prestera bra på Jotunheimen rundt så var det dax igen. Jag måste bli av med en massa dö-vikt som jag absolut inte vill släpa runt uppför fjällen i Norge. Jag ville helt enkelt försöka maximera watt/kg genom att gå ner i vikt.

Jag började läsa på kring kosthållning, olika dieter, vad behöver man äta om man skall prestera samtidigt. Jag började inse att min tidigare strategi att anamma någon form av diet under en intensiv period är fel angreppssätt för mig. Jag måste bryta mina vanor och skapa mig vanor och en kosthållning som fungerar över tid d.v.s. flera år! De vanor som jag behövde jobba med var:

• äta för mycket

• äta nyttigare

• sötsug - kan äta oändligt mycket godis, finns inget stopp, kan inte sluta

Såhär i efterhand så kan jag också konstatera att jag inte visste något om kost eller näring vilket jag tror är en nödvändighet för att kunna vara långsiktig och lyckas behålla sin vikt.
Bland det första jag gjorde var att skaffa mig en app. till min iPhone som hette LifeSum. Med hjälp av appen kan du logga allt de du äter och du kan även få tips på recept och du kan också välja att äta efter någon typ av diet om du vill.

Nästa steg var att ta reda på hur mycket energi som jag behöver få i mig för att fungera en dag utan träning. Finns massor av sidor man kan göra detta typ: http://www.bodybuilding.com/fun/macronutcal.htm

Nästa steg var att börja logga allt jag käkade. Jag skaffade mig en köksvåg och var super disciplinerad med att vara så ärlig som möjlig när jag loggade det jag åt. Det mesta vägdes. Jag tror att det är lätt att lura sig själv att logga för lite alt. inte logga allt i tron om att det inte spelar någon roll. LifeSum gav mig dels en massa kunskap om vad jag äter och hur mycket energi det innehåller. Jag började sakta men säkert inse att mina gamla vanor att t.ex. äta stora portioner, ta en smörgås när man känner sig sugen etc. utgör en stor del av min överkonsumtion av kalorier. Jag insåg också att det jag käkade under träning kanske inte var helt bra heller. Ibland hade man tryckt i sig både energibars och fikat på rundan och låg nästan på plus på kalorikontot. Jag började successivt byta ut mina vanor mot bättre t.ex. att lägga upp maten på tallriken direkt och inte skapa möjlighet att ta mer. Försökte hitta andra alternativ som var nyttigare om jag var sugen på något t.ex. äta en morot i stället för godis, dricka vatten, tugga tuggummi och andra nyttigare alternativ. I mitt fall blev det en kamp mot mina instinkter. Inte enkelt eftersom just den delen av hjärnan (reptilhjärnan) har ganska mycket att säga till om. Du måste vara fruktansvärt motiverad för att köra över reptilhjärnans vilja.

Jag satte ett mål att äta 1700 kalorier med en LCHF inspirerad kosthållning d.v.s. att försöka hålla kolhydrater till en ganska låg nivå. Under vintern var jag stenhård, men senare när träningen startade på allvar så åt jag mer kolhydrater för att kunna prestera, dock väldigt långt ifrån mina tidigare vanor.

Jag märkte att om jag släppte till och åt t.ex. godis så skrek min kropp att den ville ha mer! Jag kunde inte sluta, tryckte i mig hela påsen!

Något som man tydligen kan träna upp är förmågan att bränna fett, det finns lite länkar och material kring detta nedan. Jag körde ett antal "späkarpass" med målet att medvetet bonka. När kroppen får slut på glykogen så går man i princip in i väggen, ingen angenäm upplevelse. Men kroppen lär sig tydligen och anpassar sig till att förbränna fett instället. Tyvärr är kroppen också konstruerad att vara så energisnål som möjligt och kommer att vilja lagra energi och den vill tillbaka till den vikt du hade innan en ev. nedgång. Jag märkte redan i somras på semestern att min kropp jobbade emot mig, jag gick väldigt fort upp något kilo (som jag nu kommer att få kämpa med ett tag). Jag märkte att jag efter en tid inte behövde tillföra kolhydrater under träning i samma utsträckning som tidigare.

Samtidigt som jag lade om kosten så började jag även väga mig och logga min vikt och mata in siffrorna i min iphone health app så att jag kunde få möjligheten att få en grafisk kurva över min snittvikt. Jag såg att jag sakta men säkert började gå ner, men det tog tid! Men att se att kurvan pekade nedåt var mycket motiverande och jag hade plötsligt argument att övertala hjärnan att sluta be mig om godis etc. Så jag ska se till att fortsätta med att väga mig ofta. 

Jag fastnade på 80 kg och låg länge kvar. Min plan var att gå ner lite till. Jag minskade intaget ytterligare genom att äta mer vegetariskt. Jag kan vräka i mig ett berg med rostade grönsaker! Efter ett tag började kurvan peka nedåt igen. Jag lyckade i grova drag gå ner ca 1 kg i månaden, men stundtals kunde jag tappa flera kg, troligtvis var detta enbart vätska. Ett annat sätt att mäta är t.ex. midjemått som inte påverkas särskilt mycket av vätskebalansen.

Det jag står inför nu och kanske också anledningen till att jag skriver detta är att jag i våras konstaterar att jag inte kan återgå till mina gamla vanor, jag måste fortsätta! Jag vet att jag har en kropp som jobbar emot mig, den vill gå upp i vikt! Studier som gjorts pekar på att det rör sig om många många år som kroppen vill gå upp i vikt. Jag behöver naturligtvis inte väga allt eller vara så extrem, jag har trots allt lärt mig en hel del. Men, den nya kosthållningen måste bli en del av mitt naturliga sätt att leva, det har jag lovat mig själv och nu finns det också på pränt. Jag måste fortsätta med mina nyttiga vanor och göra dessa till rutin för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Just nu känns det ganska naturligt men det kommer en höst och en vinter också.

Jag har även lovat mig själv att detta inte skall påverka min omgivning, man kan ju uppfattas som lite tråkig och smått galen. Hade jag vetat att jag skulle börja väga mat, äta nyttigt, ekologiskt, mycket vegetarisk för några år sedan hade jag skrattat och avfärdat det hela som galenskap!

Så här med lovar jag mig själv detta, för nu gäller det, det är nu det svåra börjar!



Här kommer ett litet axplock av det jag läst, funderat kring och tagit till mig.
http://www.bicycling.com/food/hydration/5-reasons-you-should-drink-more-water
http://www.bicycling.com/food/weight-loss/7-habits-of-successful-weight-maintainers
http://www.bicycling.com/food/weight-loss/20-ways-to-cut-500-calories-a-day
http://cyclingtips.com/2012/11/periodised-nutrition-%E2%80%93-why-timing-is-everything/
http://blog.trainerroad.com/program-body-burn-fat-instead-store-fasted-training/
http://hjarnfysik.blogspot.se/2014/01/vart-tar-fettet-vagen-nar-vi-tappar-vikt.html
http://cyclingtips.com/2011/11/the-pursuit-of-leanness/
http://cyclingtips.com/2013/09/high-fat-low-carb-diets-the-effects-and-how-to-try-one/
http://blog.trainerroad.com/are-you-eating-too-much-here-are-five-situations-you-might-be/
http://www.bicycling.com/food/nutrition/7-foods-to-eat-when-youre-drunk-and-hungry
http://www.bicycling.com/food/nutrition/six-foods-to-boost-your-mood-this-winter
Bok: Velochef - Henrik Orre