 |
| Norra Öland |
Skansentrampet ordnas årligen av Färjestadens IF och det var den 26:e upplagan. Rundan utgår från Färjestaden och går mot Byxelkrok och tillbaka. Det blir dryga 20 mil. SMHI hade utfärdat en klass 1 varning för kraftigt regn. Pffs! SMHI!! Vad vet dom om regn! De har ju alltid fel, det blir nog en solskensrunda!
Kl 6 hämtade jag ut nummerlappen och valde den snabbare startgruppen som siktade på en tid runt 5.30 - 6 timmar. Alldeles för fort! Optimalt hade varit en grupp som höll 35 men eftersom SMHI skrämt bort alla startande så fanns det risk att fartgrupperna som brukar bildas blir en aningens begränsat. Jag tog ett vågat beslut att köra med snabbgruppen som skulle hålla "lunatic speed". Det var ett trettiotal cyklister som kom till start. Ca 8 av dom hade ambition runt 5.30 skulle det visa sig. Första gänget drog kl 7 och min lilla grupp startade vid 8 bestående av ett gäng starka cyklister från södra Sverige men även några gäster från Valhall ck och CK Uni med sprättiga ben. Jag var den enda i gruppen med navdynamo, konstigt, det som är så praktisk när man cyklar långt.
Vi började i ett lite lagom tempo ut ur byn och vartefter milen tickade på ökade vi farten. Först 34, 35, 36 och där någonstans lämnade jag min komfort zon.... Öland är platt, väldigt platt.. Nackdelen med det är att det inte blir några som helst naturliga avbrott då man kan rulla någon meter utför. Bara att bomba på. Jag märker efter någon mil att jag får kämpa för varje kilometer. Benen känns ok ändå och jag trampar på!
Vi passerar små byar och samhällen och vädret är helt ok bortsätt från en jävla kant-, motvind! Träden på Öland når upp till knävecket och man kan därför inte räkna med något vidare vindskydd. Vi rullar in i Löttinge, här serveras tydligen en grym plankstek som skall avnjutas med extra salmonellagrillkrydda. Kanske nästa gång.. Farten ökar och vi snittar nu runt 37. Det är långt ifrån mina 26-30 som jag cyklar solo. Efter någon rondell halkar jag efter och får kämpa mig tillbaka! Satan! Nu går det undan.. Jag känner hur mjölksyran börjar komma....inte bra... 100km på trippmätaren. Vi rullar på och efter någon km har hastigheten ökat något ytterligare. Åter igen halkar jag efter vid en korsning och sliter som en hund för att komma upp på rulle igen. Nu har jag mjölksyra från halsmandlarna och nedåt. Aj aj... Det var väl någonstans här jag börjar inse att det inte kommer att hålla. Men jag kämpar någon km till. Nådastöten kommer efter vändningen söderut. Jag ställer mig upp för att få lite blod i benen. Plötsligt höjs farten och jag måste trycka på! PANG! Sån jävla kramp i baksida höger lår! Satan!! Jag far ner i sadeln och sjunker som en bomb.... Jag ser klungan försvinna framför mig! Det var det! Nu har jag 11 mils underbar solo cykling framför mig! Det är varje fall något jag behärskar!
Jag växlar ner, tar en selfie, dricker och käkar men mjölksyran vill inte ge med sig! Jag sätter på autopiloten och sätter hastigheten på 28. Precis då börjar det regna! Så in i helvete! Det är som att cykla in genom Niagara fallet! Det tyska lågtrycket slår till!! Allt blir plaskblött direkt! Skorna blir sura och bibsen känns som figursydda disktrasor! Jag trampar på! Det som började som ett motionslopp på vackra Öland slutar som en blöt och ojämn kamp mot vädrets makter. Bitvis blåser det 15 m/s sida mot och det tokregnar! Men jag tar mig framåt och trampar på! Jag kryssar mellan åkrar och cykelfientliga husvagnsägare! Vissa ligger läskigt nära med tanke på att jag vinglar som en a-lagare i sidvinden! Jag går in i min bubbla där jag är torr och cyklar jättefort. Det funkar! Efter en stund sprids ett leende på läpparna! För jävla rolig och märklig sport!
När det är 3 mil kvar så blir jag ikapp cyklad av 2 triatleter. Båda tränar inför ironman.. Jag tar rulle och får skjuts en bit. Den ena killen har dredlocks och liknar en skurmopp efter allt regn. Jag ler inombords. Nu är det inte långt kvar! 7 km! Kämpa! Jag lyckas vrida ur det sista ur låren.
Vi började i ett lite lagom tempo ut ur byn och vartefter milen tickade på ökade vi farten. Först 34, 35, 36 och där någonstans lämnade jag min komfort zon.... Öland är platt, väldigt platt.. Nackdelen med det är att det inte blir några som helst naturliga avbrott då man kan rulla någon meter utför. Bara att bomba på. Jag märker efter någon mil att jag får kämpa för varje kilometer. Benen känns ok ändå och jag trampar på!
Vi passerar små byar och samhällen och vädret är helt ok bortsätt från en jävla kant-, motvind! Träden på Öland når upp till knävecket och man kan därför inte räkna med något vidare vindskydd. Vi rullar in i Löttinge, här serveras tydligen en grym plankstek som skall avnjutas med extra salmonellagrillkrydda. Kanske nästa gång.. Farten ökar och vi snittar nu runt 37. Det är långt ifrån mina 26-30 som jag cyklar solo. Efter någon rondell halkar jag efter och får kämpa mig tillbaka! Satan! Nu går det undan.. Jag känner hur mjölksyran börjar komma....inte bra... 100km på trippmätaren. Vi rullar på och efter någon km har hastigheten ökat något ytterligare. Åter igen halkar jag efter vid en korsning och sliter som en hund för att komma upp på rulle igen. Nu har jag mjölksyra från halsmandlarna och nedåt. Aj aj... Det var väl någonstans här jag börjar inse att det inte kommer att hålla. Men jag kämpar någon km till. Nådastöten kommer efter vändningen söderut. Jag ställer mig upp för att få lite blod i benen. Plötsligt höjs farten och jag måste trycka på! PANG! Sån jävla kramp i baksida höger lår! Satan!! Jag far ner i sadeln och sjunker som en bomb.... Jag ser klungan försvinna framför mig! Det var det! Nu har jag 11 mils underbar solo cykling framför mig! Det är varje fall något jag behärskar!
Jag växlar ner, tar en selfie, dricker och käkar men mjölksyran vill inte ge med sig! Jag sätter på autopiloten och sätter hastigheten på 28. Precis då börjar det regna! Så in i helvete! Det är som att cykla in genom Niagara fallet! Det tyska lågtrycket slår till!! Allt blir plaskblött direkt! Skorna blir sura och bibsen känns som figursydda disktrasor! Jag trampar på! Det som började som ett motionslopp på vackra Öland slutar som en blöt och ojämn kamp mot vädrets makter. Bitvis blåser det 15 m/s sida mot och det tokregnar! Men jag tar mig framåt och trampar på! Jag kryssar mellan åkrar och cykelfientliga husvagnsägare! Vissa ligger läskigt nära med tanke på att jag vinglar som en a-lagare i sidvinden! Jag går in i min bubbla där jag är torr och cyklar jättefort. Det funkar! Efter en stund sprids ett leende på läpparna! För jävla rolig och märklig sport!
När det är 3 mil kvar så blir jag ikapp cyklad av 2 triatleter. Båda tränar inför ironman.. Jag tar rulle och får skjuts en bit. Den ena killen har dredlocks och liknar en skurmopp efter allt regn. Jag ler inombords. Nu är det inte långt kvar! 7 km! Kämpa! Jag lyckas vrida ur det sista ur låren.
Jag kommer i mål 45 min efter täten nöjd och blöt som en hund! Jag lotsas ner i en källare där det serveras kroppkakor! Jag och triatleterna käkar kroppkakor och snackar lite. Killarna fryser och skakar så kroppkakorna flyger av gaffeln. Jäklar va gött det var!
 |
| Öländska kroppkakor! Inte illa. Serveras med grädde. |
Jag mofflar i mig kroppkakorna och fortsätter till bilen där jag i på ett Mr Bean liknande sätt får på mig nya varma kläder. Jag trycker in hojen i bilen och drar hem och tar en djungeldusch i torpet!
 |
| Djungelduschen |
Det finns risk att jag kör även nästa år, riktigt roligt!!
//jensa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar