Jotunheimen rundt 2016 - är du tøff eller!??

Ja, vart ska man börja en sån här historia. Kanske bland alla oändliga trainer pass nere i källaren, eller kanske skriva lite om alla bullar och annat gott man avvarat för att slippa släpa runt på barlast på fjället. Eller så börjar jag i andra änden när jag var så slut efter loppet att jag fick leda cykeln upp till vandrarhemmet , ställde mig i duschen och hela kroppen skakade och somnade på toa. Men jag tror ändå jag börjar i någon typ av kronologisk ordning. Men först lite fakta.

Jotunheimen är ett naturreservat i Norge. I krokarna ligger Galdöpiggen som är Norges högsta berg. Det ligger också nära Bergen som är den regnigaste staden i världen typ. Perfekta ingredienser för misär! Jotunheimen runt är 430 km i vacker fjällnatur med ett antal tuffa stigningar på totalt 4809 m, ett ganska litet lopp med ca 600 startande, rutinen på cyklisterna är dock ganska hög. Samtliga startar fredag kväll Laerdal, cyklar genom natten och går förhoppningvis i mål under lördagen i grannbyn Sogndal.

Jotunheimen rundt är självutnämnt till Norges tøffeste turritt, det kan jag hålla med om, det var kempe tøfft.

Hög misärpotential - det är tøfft
Cykla på natten - det är tøfft
430 km - ganska tøfft
4809 höjdmeter - ganska tøfft
Temperaturomväxlingar (mellan 20 - 0 grader) - det är tøfft

Nu till själva resan. Jag stack iväg efter jobbet, tog bilen till Hønefoss och slaggade på hotell. Hotellfrukosten var en perfekt laddning, jag mofflade sill, lax och andra norska feta röror och fiskar. Sen satte jag kurs mot Lærdal. I Lærdal fick jag ställa cyklen i en verkstad för att slippa transportera den på flak bland andra cyklar från Sogndal. Jag fortsatte sedan till Sogndal och hade tänkt att checka in på vandrarhemmet.... det tyckte de inte var en bra idé... receptionen var bara bemannad 17-18. Fasen! Jag fick byta om i bilen och göra alla förberedelser i bakluckan. Inte enligt plan!!

Mitt omklädningsrum - vinnarväder!

Jag fick lite bråttom till bussen som skulle gå 17.30. Jag sprang till stationen med alla mina drop-bags i högsta hugg. Jag hann med bussen. Det tar ca 45 min till Lærdal och bussen var packad med cyklister och det stank och ögonen tårades av allt jävla linement folk dragit på sig! Framme i Lærdal så fixade jag det sista med packningen och cyklen. Sen träffade jag Johan, Sebbe och Calle från klubben som också skulle cykla. Calle var krasslig och agerade coach och materialare. Vi stod och snackade en stund och jag fick en del tips av Calle, "släpp för fan inte tätklungan - det kommer vara jobbig men det kommer vara värt det, det kommer att lugna ner sig senare!". Ok! Inte släppa tätklungan, uppfattat! Simpel strategi, genialt i sin enkelhet, så får det bli!

Medans vi stod där och snackade så hann Johan få lite klädnojja, ska jag ha regnjacka, eller väst, eller både och, kanske att jag ska ha jackan i väskan och västen på, vilka handskar ska jag ha, herre gud va många beslut att ta, stackare! Tillslut så blev han nöjd. Själv körde jag med korta bibs, kort underställ, benvärmare, kort Gabbatröja, armvärmare, skoskydd och buff på huvudet med en regnjacka i fickan som back-up. Sen var det dax att dra till starten.

Johan är nöjd med klädvalet - han lider av tourettes-tumme, han kan liksom inte låta bli när kameran är framme, det blir tumme upp!

Första starten går 21.10 för de som har avsikt att cykla lite snabbare. Vi mutade in reviret längst fram. Vadå släppa tätklungan, VI ÄR TÄTKLUNGAN!!

21.10 prick drar vi iväg. Vi blir lotsade av polis första biten och har sedan en ordinans som ligger framför. Det är lite motlut direkt, men väldig lättcyklat. Första stigningen tar oss upp till Fillefjäll vars topp ligger 63 km längre fram. Klungan är kompakt till en börja men dras ut mer och mer ju längre upp vi kommer. Några cyklister från Rye SK är uppe och leker av sig lite i täten, det är bra.. man får hugga i ordentligt för att inte flyga av emellanåt. Lite kul underhållning sådär i början. När vi närmar oss toppen så körs det på ganska bra. Flera cyklister sjunker igenom fältet och det blir luckor som man måste täppa till. Jag får slita ganska hårt och pulsen rusar och jag börjar känna lite krampskott i vaden, inget allvarlig, det kommer att lösa sig tänker jag och maler på.  Efter Fillefjell så är det en enkel och snabb cykling ner till Fagernes stundtals regnar det kraftigt och det har mörknat. Jag ligger till vänster i klunga när plötsligt några kraschar framför mig. Lite lätt och ledigt styr jag ner i diket och klarar mig. När jag kommer upp på vägbanan ligger det en hög med cyklar och cyklister på vägen. Ingen verkar allvarligt skadad så jag tar upp jakten på de som inte var inblandade i kraschen. det gick bra. Fagernes är det första stoppet, det blir obligatorisk paus i 3 min för samtliga. Anledningen till detta är att man har haft problem med att folk langar från följebilar. Så var det inte nu. Nu körde bilarna, stannade och langade utanför bilen...suck. Hemmacyklisterna blev ständigt uppassade och det var ett jäkla daltande med kläder och dricka. De blev typ sondmatade med sport gel. En annan är ju tøff och reder sig själv. Jag hade placerat ut tre drop-bags. Första i Fagernes efter dryga 14 mil, därfter hade jag en påse i Randsverk efter 25 mil. I påsen i Randsverk hade jag lagt lite mer dricka så att jag ev. skulle kunna slippa stanna uppe på Sognefjell om det funkade. Jag hade dålig koll på vart Johan var någonstans, men jag stötte på honom i Fagernes. Han hade varit involverad i kraschen men oskadd. Calle var där också och roddade och peppade lite!

Påväg upp till Fillefjäll. Killen i de gula strumporna vann hela skiten, han gjorde ett ryck i Lom och gick i mål 20 min innan 2:an. grymt!

 Efter Fagernes så börjar stigningen upp till Beitostølen. Det trycks på bra i klungan som nu är reducerad till ett 20 tal man. Jag och Johan hänger med och snackar lite till en början...det blev dock tystare och tystare ju längre upp vi kom. Det började bli tufft, men jag kände ändå att jag hade benen på min sida och kontroll på läget.  Jag låg och bevakade läget lite längre bak i fältet. av någon anledning så tappar jag fokus och missar att det är ett gäng som bryter sig loss när vi passerar Beitostølen, jag tar ett besluta att inte hänga på, det kan komma att kosta för mycket. Jag hade dock hängt med tätklungan i dryga 14 mil vilket jag var nöjd med. Att dessutom känna sig stark och ligga bakom en klunga om 8 man är inte helt dumt. Klättringen avtar en kort bit för att sedan börja om på nytt upp mot Valdresflya som ligger en bra bit ovanför trädgränsen. Temperaturen som legat runt 7 grader sjunker nu till någon enstaka grad och det är en kompakt dimma och blöta vägbanor uppe på fjället. Jag köttar på! Jag lyckas faktisk knipa den 10:e bästa tid upp till toppen all-time enligt Strava. Synd att jag inte hade wattmätaren... det hade varit kul att se siffrorna. En bit efter toppen på Valdresflya så kommer vi under molnen, ett fantastisk landskap öppnar sig. Jag trycker i mig några Gel och en bar, energin återkommer och det blir en varm och skön känsla i kroppen när det pumpas ut i systemet. Nu går det riktigt fort! Backarna är branta, mellan 8-10% och inga kurvor. Norrmännen kör så in i helvete i backarna, totalt avsaknad av dödsångest och spärrar. Jag är tävlingsmänniska....så jag kan ju inte vara sämre. Jag kniper den tredje bästa tiden nerför på Strava med en snittfart på knappt 70 km/h och maxhastighet på 87,5 km/h. Adrenalinet pumpar och känslan är skön!! 

Valdresflya, makalöst vackert! Foto: Håvard Nesbø

Snart är vi framme vi mitt andra planerade stopp i Randsverk. Där väntar gel och dricka. Mmmm...gel...gott, speciellt när det finns mat att få vid stationen. Men sånt har vi inte tid med, äta kan jag göra någon annan dag. Gänget jag cyklar med drar iväg efter ett snabbt stopp. Tydligen ligger vi endast någon minut efter täten. Vi får ytterligare en rapport lite senare att tätklungan är pulvriserad av Jon Andreas Klokkehaug (mannen med de gula strumporna)  och att gruppen ligger utspridda längs med vägen.

Efter 293 km kommer vi fram till Lom, klockan är tidigt på morgonen och det är ljust. I Lom börjar stigningen upp till Sognefjellet. Tårna har domnat bort för länge sedan, man är blöt, trött och lite lätt illamående. Nattens låga temperaturer och regnet har slitigt mentalt på krafterna. Väg 51 tar sedan en sväng till vänster och vi möts av en vägg, dagens näst sista klättring drar igång. I backen upp står det folk och hejar, inte som TdF men ändå. Norrmännen blir naturligtvis matade med lite gel och dryck, själv käkar jag styrlinda för man är ju tøff, icke sant! Backarna upp till Sognefjell är brutala. Vaderna krampar! Jag får sjunka ner med vaderna och jobba mer med låren för att fixa att trampa. Det funkar, efter ett tag släpper krampen och jag är tillbaka! Efter stund är vi uppe på högfjället och det ligger snö lite här och var. Regnet fullkomlig öser ner och man får kämpa för varje tramptag. När vi har ca 1km kvar till toppen märker jag att jag får en lucka. När jag når toppen så har jag en lucka på några hundra meter. Jag ser min chans och skippar stoppet, annars hade det nog smakat väldigt gott med de nygräddade våfflorna som fanns på stationen...

Mysigt värre på Sognefjell FOTO: okänd

Samma sekund som jag tar ett beslut att fortsätta så börjar det snöa! Samtidigt glider det upp en bil bredvid mig. Calle ropar från vindrutan och Johan kör. Det har visat sig att Johan brutit efter att han sprängt sig upp till Valdresflya med kramp och trasig hälsena som resultat. Surt!!

I den första nedförsbacken efter toppen känner jag att jag måste få på mig jackan om jag ska överleva detta. Det är så jävla kallt!! De blöta kläderna blir iskalla i snön och de isande 0 gradiga vindarna! Jag gör ett stopp för att få på mig jacka. Jag lyckas få upp jackan ur fickan och trä i armarna, att låsa blixtlåset var dock helt omöjligt! Jag skakar i hela kroppen, händerna är bortdomnade och jag har ingen kraft att nypa åt det satans lilla blixtlåset! Helvete, det går inte! Jag får fortsätta utan! Jag sneglar bakåt, kommer det någon!? Nä, eller kanske, ser inte i denna jävla snöstorm! Jag tar en backe till men sen måste jag göra ett nytt försök. Jag lyckas genom ren magi mobilisera kraft till fingrarna och blixtlåset stängs! Jag kastar mig ner för stupet och kör allt vad jag kan. Det är tighta hårnålskurvor och vägbanan är hal. Jag får sladd i den andra hårnålskurvan men lyckas rädda upp hojen! Andrenalinpåsalg igen!!! Jag har svårt att hålla i styret och svårt att bromsa, helt trasig i kroppen! Mina lår skakar så jag tvingas klämma ihop dom mot ramen för att inte ramla av. Det som tog en evighet att bestiga tog bara någon minut att klättra ner ifrån. Den bra känslan jag hade vid klättringen försvann på någon minut. När jag kommer ner till dalen så är jag helt knäckt. Jag har ingen kraft i låren, helt orkeslös och kall. Jag kommer i kapp tre cyklister som jag gör följe med till den sista backen 2 mil innan mål. Jag har inte en chans att hänga med dom över backen, jag blev tvungen att hitta mitt eget tempo. Det gick inte fort. Det var vi något tillfälle jag ärligt talat tänkte hoppa av och leda cykeln, men jag tog mig i kragen och trampade på! Trampa, trampa, trampa!!! Trampa då!! Trampa!! Efter den sista stigningen på 300 höjdmeter så kunde jag i princip rulla i mål. Känslan jag hade var riktigt skön när man glider i genom stan. Speakern ropar ut! HÄR HAR VI FÖRSTE SVENSK I MÅL, JENSEN RENKRANSEN och en tølfte plass på tia 13:47!!! Gratulerer!!

Så jävla nöjd! Unnade mig två milkshake och en fet pizza. Ledde sedan cyklen, tog en dusch och somnade på toastolen med ett leende på läpparna.

Tack Johan och Calle för sällskap, pepp och att ni tittade till min drop-bag i Sognefjell! Revansch nästa år?

//Jensa

Strava data: https://www.strava.com/activities/627271934/overview

Mer bilder: https://goo.gl/photos/xwD7MPYTF88eEGM6A