 |
| Det drar ihop sig! |
Motivationen den senaste tiden har inte varit på topp. Men jag har suttit klistrad framför Vuelta Espania och när lördagen närmade sig så var jag snudd på övertaggad. Velothon är väll det närmaste en etapp på grand tour jag kommer att komma, med avlysta vägar och masstart. Starten var kl 8.00 och då skall 2000 adrenalinstinna cyklister tas sig ut genom Stockholm. Lite lätt kaos när rondeller, refuger och vägar som plötsligt blev smalare. Jag höll mig borta från krascher men det kändes lite svajigt emellanåt med lite panikinbromsningar, folk som körde ner i diken, flaskor som tappades +ANNAT.
 |
Min strategi var att försöka hålla sig framme i täten eller strax bakom, det var lättare sagt en gjort! Vid Hammarby fabriksväg blir fältet utdraget och det känns om att täten ligger flera hundra meter framför. Jag fick slita för att positionera mig. Vi rullar igenom Sickla och här höjs tempot ytterligare. Jag ligger i svansen långt bak i fältet och får trycka på allt var jag har upp mot Hellas för att inte flyga av. Jag kollar ner på pulsmätaren som säger 185 s/min. Sån hög puls har jag inte haft på länge!! Jagandet tar på krafterna, men som tur är så är det bara 140 km kvar. Jag lyckas positionera mig lite längre fram tillslut men... jag hamnar bakom några cyklister som drar i backen och så fick jag jaga ikapp igen. Tankarna far igenom huvudet...hur i helvete skall detta sluta! Jag är nere för räkning men reser mig på 8, åter igen lyckas jag jaga ikapp, men jag ligger för långt bak. På Dalarövägen börjar jag dock få kontroll på läget, nu börjar en ganska trivsam resa. Det går fort och jag ligger och myser mitt i klungan. Men...underbart är kort. Vid Årsta havsbad så är det lite tighta kurvor och vipps så får man slita hund igen för att hänga med. Vi närmar oss Nynäs och i några av backarna innan Centrum får jag krampkänning i baksida lår, what the fuck! Genom Nynäs är det lite klurigt och klungan blir utdragen igen. Benen är inte så krispiga... Nere för räkning igen...men...åter igen så lyckas jag positioner mig. Nu vill man helst bara få slut på lidandet. En punktering eller vad som helt som kan få slut på misären!! Skjut mig!!! Stundtals går det vansinnigt fort och ibland körs det lite lugnare. Det blir ganska ryckigt!
Klungan bombar på genom Haninge, Trångsund och vidare in mot stan. Det var nog någonstans vid Farsta som jag plötsligt inte befinner mig i klungan längre. Jag gråter en skvätt inombords samtidigt som benen strejkar! Det körs på bra i täten och jag ligger i svansen som succesivt blir utdragen längre och längre. Tillslut är vi 6 man som lyckas få till något typ av samarbete. Vi håller ihop fram till Hornstull, på Västerbron lägger jag i en växel till och tar upp jakten på några cyklister jag ser framför. Jag lämnar mina nyfunna vänner bakom mig. Det rullar ett antal vrak framför mig som jag lyckas passera, troligtvis har tätklungan käkat upp dom och skitit ut dom de sista kilometrarna.
 |
| Bränner det sista krutet vid Liljeholmen |
Jag rullar över mållinjen på tiden 3.50.37, mycket nöjd men samtidigt lite besviken över att jag tappade täten... För mig var detta en lite milstolpe att för första gången hålla dryga 40 km/h i snitt (enligt officiell tid) över en så pass lång distans. Putsade förra årets tid med 30 minuter!
Jag tycker Velothon är riktigt roligt! Denna gång tror jag att man lyckades med avspärrningar med mera på ett bättre sätt. Banan var emellanåt lite väl svår med 90 graders svängar i hög hastighet. Jag passerade många krascher.. Det är med skräckblandad förtjusning som man tillsammans med hundratals cyklister trängs, stångas och kämpar om platserna. Känns lite som att befinna sig i en flock med gnuer som far fram på gator och torg.
Nu ska jag ta det riktigt lugnt, damma av löparskorna och kanske cykla lite bara för skoj skull. Over and out! Ses!
Strava stats: https://www.strava.com/activities/708121372
/jensa
