Episka 30mil - Tour d'Ötzi 2016

Ötzi i egen hög person (med betoning på hög)

Det är långt, vädret är bedrövligt, det är mörk och du får kämpa för att hålla tankarna i schack. Man måste på något vis stänga av och hamna i ett mentalt tillstånd där yttre faktorer inte spelar någon roll. Jag vill hamna i min bubbla. I min bubbla funkar allt, man är stark, varm, fokuserad, positiv och man är här och nu. Man skiter i distansen, man är bara fokuserad på det som händer absolut just nu. Det är en fantastisk känsla och det är kanske just därför man utsätter sig för dessa utmaningar. Ännu en fantastisk, rolig och krävande runda kan läggas till handlingarna.

Jag blev kontaktad av Oscar för ett tag sedan, efter en mycket kort betänketid så  tog jag ett beslut att haka på! Ötzi XL är dryga 30 mil och körs i december när det är som mörkast. Man startar fredag kl 21 och är tillbaka efter ett varv runt Mälaren någon gång under lördagen. Upplägget bjuder på massor av misärmöjligheter; skitväder, ingen sömn, ingen support och en hyggligt lång distans som ska avverkas. 

Så himla nöjd med denna hoj!!

Som vanligt är allt frid och fröjd men när  fredagen närmar sig så börjar man överväga alternativen. När man står där och skruvar på skärmar och kompislappar så kommer tankarna. Och så är det...det finns MÅNGA alternativ som är trevligare än att sitta på en cykel i 30 mil i mitten av december kan jag lova! Sitta i soffan med ansiktet i en påse chips eller bara sova i sin egen säng! Men det är FÅ alternativ som känns bättre att ha genomfört! I vanlig ordning fick jag dessutom lite långloppshypokondri d.v.s. att man känner sig sjuk även fast det inte är så. Ständigt redo att kasta in handduken. Vi var 9 st som skulle köra men en efter en började droppa av. Det slutade med att vi var fyra som startade. 

Snart dax!

Det icke så välkända Cover-bandet Drafting Munks (originalet nedan) 

Daft Punk

Jag, Mikael, Ingvar (hans resa kan ni läsa om här), och Tobias (som ni kan läsa om här). Vi träffades på LBs i Barkarby, tog farväl och satte kurs mot Södertälje. I Södertälje väntade ett paket på oss på Shellmacken. Havoc 5 (ett forum nick) hade slagit in något stärkande som skulle intas i Bålsta. Super tack!!! Mycket omtänksamt!!! 

Surprise! Paketöppning i Bålsta!

Vi rullade vidare mot Strängnäs. Temperaturen låg runt nollan. Med mina 30 mm dubbdäck och knappa 80 kg släppte bakhjulet ett par gånger, ingen fara men man fick ta det lite försiktigt. I Strängnäs var allt stängt, till och med luftskåpet!! Ingvar hade slut på vatten så vi fick dela broderligt på det lilla vi hade kvar. Vi fortsatte genom natten bort mot Eskilstuna. Mörkt och tyst med svag medvind. Dubbarna smattrade och vägbanan glittrade. 

Mörkt

Kevin Flynn cyklar i Master Control??

Jag började bli sovtrött som man lätt blir mitt i natten. Tobias hade också svårt att hålla fokus och knaprade koffeintabletter. Ingvar började få slut på bränsle och blev lite akut trött innan Eskilstuna. Han fick i sig lite choklad och reste sig och kämpade på, vilken krigare! Kl 02:45 rullade vi in i Eskilstuna. Burger King stängde kl 03 så vi fick snabba på lite med burgarna. Lite lätt överförfriskade ungdomar undrade vad vi höll på med och varför. Jag hade inget kort svar på den frågan...inte just då i varje fall.

Ingvar sugen på hamburgare, det blev två menyer :-)

Vi blev sittande och ville inte riktigt gå ut. Jag frös och skakade i hela kroppen. Tillslut blev vi tvungna att lämna värmen och ge oss ut i kylan igen. Det är ett elände att stanna, det blöta kläderna kyler ner kroppen på nolltid. Det hade börjat regna innan stoppet och nu hade regnet övergått till snöfall. Stoppet i Eskilstuna gjorde susen, jag piggnade till och kroppen och hjärnan började funka. Vi susade fram i snöyran. Tidigt på morgonen rullade vi in i ett öde och slumrande Kungsör och sedan Köping. 

Köping

Vi stannade i en busskur, tog en selfie och justerade lite kläder och sen upp på cyklarna igen! Snöandet fortsatte och temperaturen låg på ett par minusgrader. Mina fötter började sakta men säkert förvandlas till is. Trots besvärligt underlag så kändes det tryckt och säkert i gruppen, alla höll sin linje, ett väloljat maskineri. När vi vände österut fick vi vinden emot oss, inte mycket, men det påverkar ändå både hastighet och moral mer än vad man tror. Vi var fyra blöta, kalla själar som stapplade in på McDonalds i Västerås. Vi invaderade en soffgrupp. En stor pöl och en rännil flöt genom lokalen när snön smälte och våra kläder torkade.  

Temporärt torkställ på Mc Donalds i Västerås. Min egen handske signalerar fuck off, det räcker nu! 

Vindpinad och lite lätt mosig i huvudet

Efter en frukost och ett antal minuter stående under handtorken på toaletten började jag tina upp. Det var ljust när vi lämnade Västerås. Jag hade lovat klubbkamraten Sven att höra av oss när vi var i Västerås. Sven var påväg från Uppsala och skulle möta upp oss. Halvvägs till Enköping dök han upp och kunde stärka upp truppen med lite nya välbehövliga krafter. Slakmotorna och de oändligt långa raksträckorna avlöste varandra. Jag trivdes bra i min lilla bubbla och körde på. I Enköping blev det stopp på en mack. Kaffe bulle och iväg igen. Nästa anhalt Bålsta där paketet från Havoc 5 skulle öppnas. Sträckan var ingen höjdare, mycket trafik och snömodd. Vi blev nedsprayade med slask av bilarna som passerade med minimal marginal. Men det vara bara att gilla läget och fortsatta. Jag lyckades ta några bilder när vi stannade för att lösa något mekaniskt problem, annars var det sällan läge att riva av sig vantarna och gräva fram telefonen och ta en bild..

Skolsta

Bra bild, skitväder!

Efter Skolsta så lugnade trafiken ner sig, inte lika många bilar. Nu är det inte långt kvar till Bålsta, gänget hänger i, ligger hela tiden på gränsen, fruktansvärt bra jobbat av samtliga!! Ni som har cyklat Ötzi eller Mälaren runt vet vilken vacker syn Shellmacken är när landskapet öppnar upp sig innan Bålsta. Ligger den dessutom inbäddad i snö får man gåshud :-) Magiskt, då vet man att det snart är över! Vi stannar för en korv och dricker Jäger! F y   f a s e n   v a d   n i c e!!

Värmande droppar i Bålsta, halleluja slutet är nära!

Resten av resan, på dryga 30 km, gör man på ren hemlängtan. Ett par tuffa backar och sedan upploppet till LBs. Vi rullar in 14.30 och resan är över! Vilket underbart äventyr! 

Polarexpedition avslutad - nöjda! FOTO: Mikael

Tack Mikael, Ingvar, Tobias och Sven för en BAD ASS EPISK Tour d'Ötzi!!

//jensa

https://www.strava.com/activities/798528369

Nere för räkning - Velothon STHLM 2016

Det drar ihop sig!

Motivationen den senaste tiden har inte varit på topp. Men jag har suttit klistrad framför Vuelta Espania och när lördagen närmade sig så var jag snudd på övertaggad. Velothon är väll det närmaste en etapp på grand tour jag kommer att komma, med avlysta vägar och masstart. Starten var kl 8.00 och då skall 2000 adrenalinstinna cyklister tas sig ut genom Stockholm. Lite lätt kaos när rondeller, refuger och vägar som plötsligt blev smalare. Jag höll mig borta från krascher men det kändes lite svajigt emellanåt med lite panikinbromsningar, folk som körde ner i diken, flaskor som tappades +ANNAT.

Min strategi var att försöka hålla sig framme i täten eller strax bakom, det var lättare sagt en gjort! Vid Hammarby fabriksväg blir fältet utdraget och det känns om att täten ligger flera hundra meter framför. Jag fick slita för att positionera mig. Vi rullar igenom Sickla och här höjs tempot ytterligare. Jag ligger i svansen långt bak i fältet och får trycka på allt var jag har upp mot Hellas för att inte flyga av. Jag kollar ner på pulsmätaren som säger 185 s/min. Sån hög puls har jag inte haft på länge!! Jagandet tar på krafterna, men som tur är så är det bara 140 km kvar. Jag lyckas positionera mig lite längre fram tillslut men... jag hamnar bakom några cyklister som drar i backen och så fick jag jaga ikapp igen. Tankarna far igenom huvudet...hur i helvete skall detta sluta! Jag är nere för räkning men reser mig på 8, åter igen lyckas jag jaga ikapp, men jag ligger för långt bak. På Dalarövägen börjar jag dock få kontroll på läget, nu börjar en ganska trivsam resa. Det går fort och jag ligger och myser mitt i klungan. Men...underbart är kort. Vid Årsta havsbad så är det lite tighta kurvor och vipps så får man slita hund igen för att hänga med. Vi närmar oss Nynäs och i några av backarna innan Centrum får jag krampkänning i baksida lår, what the fuck! Genom Nynäs är det lite klurigt och klungan blir utdragen igen. Benen är inte så krispiga... Nere för räkning igen...men...åter igen så lyckas jag positioner mig. Nu vill man helst bara få slut på lidandet. En punktering eller vad som helt som kan få slut på misären!! Skjut mig!!! Stundtals går det vansinnigt fort och ibland körs det lite lugnare. Det blir ganska ryckigt!

Klungan bombar på genom Haninge, Trångsund och vidare in mot stan. Det var nog någonstans vid Farsta som jag plötsligt inte befinner mig i klungan längre. Jag gråter en skvätt inombords samtidigt som benen strejkar! Det körs på bra i täten och jag ligger i svansen som succesivt blir utdragen längre och längre. Tillslut är vi 6 man som lyckas få till något typ av samarbete. Vi håller ihop fram till Hornstull, på Västerbron lägger jag i en växel till och tar upp jakten på några cyklister jag ser framför. Jag lämnar mina nyfunna vänner bakom mig. Det rullar ett antal vrak framför mig som jag lyckas passera, troligtvis har tätklungan käkat upp dom och skitit ut dom de sista kilometrarna. 

Bränner det sista krutet vid Liljeholmen

Jag rullar över mållinjen på tiden 3.50.37, mycket nöjd men samtidigt lite besviken över att jag tappade täten... För mig var detta en lite milstolpe att för första gången hålla dryga 40 km/h i snitt (enligt officiell tid) över en så pass lång distans. Putsade förra årets tid med 30 minuter!

Jag tycker Velothon är riktigt roligt! Denna gång tror jag att man lyckades med avspärrningar med mera på ett bättre sätt. Banan var emellanåt lite väl svår med 90 graders svängar i hög hastighet. Jag passerade många krascher.. Det är med skräckblandad förtjusning som man tillsammans med hundratals cyklister trängs, stångas och kämpar om platserna. Känns lite som att befinna sig i en flock med gnuer som far fram på gator och torg. 

Nu ska jag ta det riktigt lugnt, damma av löparskorna och kanske cykla lite bara för skoj skull. Over and out! Ses!

Strava stats: https://www.strava.com/activities/708121372

/jensa

Verkligheten slog mig, AJ!

I mitten på Augusti körde jag Mälaren runt. Det gick ju bra. Men jag fick en inflammation i en hårsäck så gjorde så in i helvete ont, kunde inte sitta vettigt på en vecka!!! Kunde inte cykla på två veckor. Sen var planen att köra Uppsala 600, men tre dagar innan så blir jag dunderförkyld... vad i helvete! Sen har det varit mycket på jobbet och motivationen att träna är inte på topp. jag vette fasen vad jag ska göra nu, den 11:e september är det Velothon STHLM, det var roligt förra året men just nu känner jag mig inte så laddad för det, jag får väl släpa mig runt. Jag ska ta med mig i kragen och sticka ut och cykla lite i helgen. Någon gång i November drar träningen igång på allvar så det vore ju trevligt om motivationen var tillbaka och att dessutom formen inte är helt fördärvad.

Avtalet - signerat med fett

 Jag har kämpat med att gå ner i vikt till och från de senaste 10 åren. Jag har emellanåt med hjälp av nästan svältaktiga metoder lyckas gå ner ett antal kilon. Tyvärr har dessa kilon varit tillbaka inom ett år. När jag i hösten 2015 satte som mål att prestera bra på Jotunheimen rundt så var det dax igen. Jag måste bli av med en massa dö-vikt som jag absolut inte vill släpa runt uppför fjällen i Norge. Jag ville helt enkelt försöka maximera watt/kg genom att gå ner i vikt.

Jag började läsa på kring kosthållning, olika dieter, vad behöver man äta om man skall prestera samtidigt. Jag började inse att min tidigare strategi att anamma någon form av diet under en intensiv period är fel angreppssätt för mig. Jag måste bryta mina vanor och skapa mig vanor och en kosthållning som fungerar över tid d.v.s. flera år! De vanor som jag behövde jobba med var:

• äta för mycket

• äta nyttigare

• sötsug - kan äta oändligt mycket godis, finns inget stopp, kan inte sluta

Såhär i efterhand så kan jag också konstatera att jag inte visste något om kost eller näring vilket jag tror är en nödvändighet för att kunna vara långsiktig och lyckas behålla sin vikt.
Bland det första jag gjorde var att skaffa mig en app. till min iPhone som hette LifeSum. Med hjälp av appen kan du logga allt de du äter och du kan även få tips på recept och du kan också välja att äta efter någon typ av diet om du vill.

Nästa steg var att ta reda på hur mycket energi som jag behöver få i mig för att fungera en dag utan träning. Finns massor av sidor man kan göra detta typ: http://www.bodybuilding.com/fun/macronutcal.htm

Nästa steg var att börja logga allt jag käkade. Jag skaffade mig en köksvåg och var super disciplinerad med att vara så ärlig som möjlig när jag loggade det jag åt. Det mesta vägdes. Jag tror att det är lätt att lura sig själv att logga för lite alt. inte logga allt i tron om att det inte spelar någon roll. LifeSum gav mig dels en massa kunskap om vad jag äter och hur mycket energi det innehåller. Jag började sakta men säkert inse att mina gamla vanor att t.ex. äta stora portioner, ta en smörgås när man känner sig sugen etc. utgör en stor del av min överkonsumtion av kalorier. Jag insåg också att det jag käkade under träning kanske inte var helt bra heller. Ibland hade man tryckt i sig både energibars och fikat på rundan och låg nästan på plus på kalorikontot. Jag började successivt byta ut mina vanor mot bättre t.ex. att lägga upp maten på tallriken direkt och inte skapa möjlighet att ta mer. Försökte hitta andra alternativ som var nyttigare om jag var sugen på något t.ex. äta en morot i stället för godis, dricka vatten, tugga tuggummi och andra nyttigare alternativ. I mitt fall blev det en kamp mot mina instinkter. Inte enkelt eftersom just den delen av hjärnan (reptilhjärnan) har ganska mycket att säga till om. Du måste vara fruktansvärt motiverad för att köra över reptilhjärnans vilja.

Jag satte ett mål att äta 1700 kalorier med en LCHF inspirerad kosthållning d.v.s. att försöka hålla kolhydrater till en ganska låg nivå. Under vintern var jag stenhård, men senare när träningen startade på allvar så åt jag mer kolhydrater för att kunna prestera, dock väldigt långt ifrån mina tidigare vanor.

Jag märkte att om jag släppte till och åt t.ex. godis så skrek min kropp att den ville ha mer! Jag kunde inte sluta, tryckte i mig hela påsen!

Något som man tydligen kan träna upp är förmågan att bränna fett, det finns lite länkar och material kring detta nedan. Jag körde ett antal "späkarpass" med målet att medvetet bonka. När kroppen får slut på glykogen så går man i princip in i väggen, ingen angenäm upplevelse. Men kroppen lär sig tydligen och anpassar sig till att förbränna fett instället. Tyvärr är kroppen också konstruerad att vara så energisnål som möjligt och kommer att vilja lagra energi och den vill tillbaka till den vikt du hade innan en ev. nedgång. Jag märkte redan i somras på semestern att min kropp jobbade emot mig, jag gick väldigt fort upp något kilo (som jag nu kommer att få kämpa med ett tag). Jag märkte att jag efter en tid inte behövde tillföra kolhydrater under träning i samma utsträckning som tidigare.

Samtidigt som jag lade om kosten så började jag även väga mig och logga min vikt och mata in siffrorna i min iphone health app så att jag kunde få möjligheten att få en grafisk kurva över min snittvikt. Jag såg att jag sakta men säkert började gå ner, men det tog tid! Men att se att kurvan pekade nedåt var mycket motiverande och jag hade plötsligt argument att övertala hjärnan att sluta be mig om godis etc. Så jag ska se till att fortsätta med att väga mig ofta. 

Jag fastnade på 80 kg och låg länge kvar. Min plan var att gå ner lite till. Jag minskade intaget ytterligare genom att äta mer vegetariskt. Jag kan vräka i mig ett berg med rostade grönsaker! Efter ett tag började kurvan peka nedåt igen. Jag lyckade i grova drag gå ner ca 1 kg i månaden, men stundtals kunde jag tappa flera kg, troligtvis var detta enbart vätska. Ett annat sätt att mäta är t.ex. midjemått som inte påverkas särskilt mycket av vätskebalansen.

Det jag står inför nu och kanske också anledningen till att jag skriver detta är att jag i våras konstaterar att jag inte kan återgå till mina gamla vanor, jag måste fortsätta! Jag vet att jag har en kropp som jobbar emot mig, den vill gå upp i vikt! Studier som gjorts pekar på att det rör sig om många många år som kroppen vill gå upp i vikt. Jag behöver naturligtvis inte väga allt eller vara så extrem, jag har trots allt lärt mig en hel del. Men, den nya kosthållningen måste bli en del av mitt naturliga sätt att leva, det har jag lovat mig själv och nu finns det också på pränt. Jag måste fortsätta med mina nyttiga vanor och göra dessa till rutin för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Just nu känns det ganska naturligt men det kommer en höst och en vinter också.

Jag har även lovat mig själv att detta inte skall påverka min omgivning, man kan ju uppfattas som lite tråkig och smått galen. Hade jag vetat att jag skulle börja väga mat, äta nyttigt, ekologiskt, mycket vegetarisk för några år sedan hade jag skrattat och avfärdat det hela som galenskap!

Så här med lovar jag mig själv detta, för nu gäller det, det är nu det svåra börjar!



Här kommer ett litet axplock av det jag läst, funderat kring och tagit till mig.
http://www.bicycling.com/food/hydration/5-reasons-you-should-drink-more-water
http://www.bicycling.com/food/weight-loss/7-habits-of-successful-weight-maintainers
http://www.bicycling.com/food/weight-loss/20-ways-to-cut-500-calories-a-day
http://cyclingtips.com/2012/11/periodised-nutrition-%E2%80%93-why-timing-is-everything/
http://blog.trainerroad.com/program-body-burn-fat-instead-store-fasted-training/
http://hjarnfysik.blogspot.se/2014/01/vart-tar-fettet-vagen-nar-vi-tappar-vikt.html
http://cyclingtips.com/2011/11/the-pursuit-of-leanness/
http://cyclingtips.com/2013/09/high-fat-low-carb-diets-the-effects-and-how-to-try-one/
http://blog.trainerroad.com/are-you-eating-too-much-here-are-five-situations-you-might-be/
http://www.bicycling.com/food/nutrition/7-foods-to-eat-when-youre-drunk-and-hungry
http://www.bicycling.com/food/nutrition/six-foods-to-boost-your-mood-this-winter
Bok: Velochef - Henrik Orre

BÄRSÄRKCYKLING runt Mälaren

Bärsärkare FOTO: Mollo typ

Idag var det dax för Mälaren runt, en personlig favorit! Det kan inte klassas som själva navet i den svenska cykelsporten med ca 100 startande. Men för oss som gillar att cykla långt är det oftas en höjdare tack vare arrangemanget, en brevet de Lux kan man säga! Alltid lika roligt, trevligt och jobbigt! Idag var det några bekanta och lite nya ansikten, ett riktigt bra gäng! Johan var kapten och ansvarade för att resan skulle bli så (o)behaglig som möjlig. Han gjorde att strålande jobb och hade dessutom hjälp av vädergudarna som ordnat motvind för att ge lite extra krydda på tillställningen. Han påstod att den egna formen var bedrövlig, yeah right! Urstark och tillsynes oberörd som vanligt.

I veckan har jag kollat väderprognosen ett par gånger om dagen, den såg inte så bra ut...Regn och hårda vindar. Men när lördagen närmade sig tog SMHI sitt förnuft till fånga och tog bort regnet. Det var uppehåll när jag vaknade men när jag öppnade dörren började det regna, så onödigt!! Man var plaskblöt redan vid Midsommarkransen. Som tur var blåste det, så man torkade upp ganska snabbt. I vanlig ordning så börjar det med lite myspys cykling till Botkyrka med MC ordinans.

Vid Botkyrka kyrka så delade vi in oss i olika fartgrupper. BÄRSÄRKARNA blev tillslut 16 pers typ. Vi trummade på ner till Södertälje som vansinnigt elegant, vältrimmad schweiziskt urverk (eller inte) och vidare ner mot Strängnäs. I Strängnäs blev det ett kort stopp på macken och sedan blev det en promenad genom ett vägarbete, bron var sprängd typ! Nästa stopp Torshälla,  vi fick en dryg jävla motvind, full storm kändes det som! Vi fick slita som hundar för att överhuvud taget hålla igång rotationen. Varje gång jag kikade ner på wattmätaren så stod den på 300-400 watt, ska det fortsätta på detta vis så är jag snart kokt tänkte jag! Vi vände på rotationen vilket blev ett genidrag, mycket bättre, det finns hopp! Sista milen innan lunch var jävligt seg! Man fick inget gratis men vi lyckades ändå hålla hygglig fart! Vi rullar in på golfklubben med 14 mil på trippmätaren bland golfare som står och övningsputtar i sina pastellfärgade outfits. Vi luktar skunk och är klädda i lycra. 

Lunchen på Torshälla satt bra! Stoppade i mig kyckling i currysås! Yummy! När vi rullar från restaurangen så kommer den första bakomvarande gruppen in med Sandborgh i täten. 3 raska gossar från Södertälje - Team Cykelcenter ansluter efter att en av dom fått en punka innan Södertälje. Det var en välbehövlig förstärkning. Vi började genast gneta på mot nästa stopp i Köping.

Vinden brallade på så in i helvete rakt i pannan på de öppna fälten, det kändes som om man stod stilla eller att vi rörde sig bakåt. Med dryga milen till Köping börjar det bli lite slitigt, det går riktigt fort. Vi är ett gäng som sliter hårt i rotationen. Vi har nu fått ett ganska välbesökt café i svansen. Det var lockande att lägga sig där ett antal gånger men jag bet ihop. När vi rullar in i Köping så är mina vader som spända fiolsträngar, minsta lilla snedsteg får vaden att krampa. Benen signalerade att det var dax att stanna och mata ankorna i parken. Men efter ett besök i själva hjärtat i Köping, IC kiosken, i gassande sol så leker livet igen! 

Köping FOTO Amir

Vi rullar ut ur Köping och gasar på mot Västerås med nästa stop i Irsta. HALLELUJA! Vi får äntligen vinden i ryggen. Vägen till Västerås är jäkligt fin men krävande. Vaderna gör sig påminda vid varje ansträngning. Bit ihop nu för fan! Kör! Shut the f**ck up benjävlar! Sluta jiddra, fortsätt trampa! Fortsätt! 

Vi passerar Västerås och har en bit till Irsta. När jag ska klicka ur pedalen på macken i Irsta så hugger det till i låret..kramp! Jag linkar in på macken, tar en korv, lite saltlabilar och bälgar i mig vatten. Välbehövligt! 

Sträckan mellan Irsta och Ekolsund går riktigt fort 39,9 km/h, vi är ett gäng som sliter i rotationen. Bra samarbete och jobbat! Jag känner mig på topp! Krampen är under kontroll. Riktigt grym sträcka. Vi stannar lite snabbt i Bålsta innan vi fortsätter vår vansinnesfärd mot Barkarby. Det är en del jobbiga backar innan Barkarby och tempot trissades upp. Tokkörningen slutade med en broöppning i Stäket. Sen blev det lite taktikcykling en bit. Jag låg och lurpassade lite längre bak redo att spurta för Barkarbyskylten. I sista svängen drog jag på en spurt med Johan flåsandes i nacken. Jag lyckades hålla undan!! Mo ha ha ha ha! Den satt fint!

Sen blev det slutstämpling, korv och skitsnack över en öl på hotellet! Det blev en kanondag tillslut! Vädret blev bättre än förväntat. Tuff körning med mycket motvind men det fixade sig med bra samarbete och starka gubbar! Tack för i år alla bärsärkare, ni är grymma! Stort tack till alla som ordnar detta! Fantastiskt roligt! 

Vill man nörda ner sig i sitthastigheter etc. så kan ni kika på strava och flyby!

/jensa

Jotunheimen rundt 2016 - är du tøff eller!??

Ja, vart ska man börja en sån här historia. Kanske bland alla oändliga trainer pass nere i källaren, eller kanske skriva lite om alla bullar och annat gott man avvarat för att slippa släpa runt på barlast på fjället. Eller så börjar jag i andra änden när jag var så slut efter loppet att jag fick leda cykeln upp till vandrarhemmet , ställde mig i duschen och hela kroppen skakade och somnade på toa. Men jag tror ändå jag börjar i någon typ av kronologisk ordning. Men först lite fakta.

Jotunheimen är ett naturreservat i Norge. I krokarna ligger Galdöpiggen som är Norges högsta berg. Det ligger också nära Bergen som är den regnigaste staden i världen typ. Perfekta ingredienser för misär! Jotunheimen runt är 430 km i vacker fjällnatur med ett antal tuffa stigningar på totalt 4809 m, ett ganska litet lopp med ca 600 startande, rutinen på cyklisterna är dock ganska hög. Samtliga startar fredag kväll Laerdal, cyklar genom natten och går förhoppningvis i mål under lördagen i grannbyn Sogndal.

Jotunheimen rundt är självutnämnt till Norges tøffeste turritt, det kan jag hålla med om, det var kempe tøfft.

Hög misärpotential - det är tøfft
Cykla på natten - det är tøfft
430 km - ganska tøfft
4809 höjdmeter - ganska tøfft
Temperaturomväxlingar (mellan 20 - 0 grader) - det är tøfft

Nu till själva resan. Jag stack iväg efter jobbet, tog bilen till Hønefoss och slaggade på hotell. Hotellfrukosten var en perfekt laddning, jag mofflade sill, lax och andra norska feta röror och fiskar. Sen satte jag kurs mot Lærdal. I Lærdal fick jag ställa cyklen i en verkstad för att slippa transportera den på flak bland andra cyklar från Sogndal. Jag fortsatte sedan till Sogndal och hade tänkt att checka in på vandrarhemmet.... det tyckte de inte var en bra idé... receptionen var bara bemannad 17-18. Fasen! Jag fick byta om i bilen och göra alla förberedelser i bakluckan. Inte enligt plan!!

Mitt omklädningsrum - vinnarväder!

Jag fick lite bråttom till bussen som skulle gå 17.30. Jag sprang till stationen med alla mina drop-bags i högsta hugg. Jag hann med bussen. Det tar ca 45 min till Lærdal och bussen var packad med cyklister och det stank och ögonen tårades av allt jävla linement folk dragit på sig! Framme i Lærdal så fixade jag det sista med packningen och cyklen. Sen träffade jag Johan, Sebbe och Calle från klubben som också skulle cykla. Calle var krasslig och agerade coach och materialare. Vi stod och snackade en stund och jag fick en del tips av Calle, "släpp för fan inte tätklungan - det kommer vara jobbig men det kommer vara värt det, det kommer att lugna ner sig senare!". Ok! Inte släppa tätklungan, uppfattat! Simpel strategi, genialt i sin enkelhet, så får det bli!

Medans vi stod där och snackade så hann Johan få lite klädnojja, ska jag ha regnjacka, eller väst, eller både och, kanske att jag ska ha jackan i väskan och västen på, vilka handskar ska jag ha, herre gud va många beslut att ta, stackare! Tillslut så blev han nöjd. Själv körde jag med korta bibs, kort underställ, benvärmare, kort Gabbatröja, armvärmare, skoskydd och buff på huvudet med en regnjacka i fickan som back-up. Sen var det dax att dra till starten.

Johan är nöjd med klädvalet - han lider av tourettes-tumme, han kan liksom inte låta bli när kameran är framme, det blir tumme upp!

Första starten går 21.10 för de som har avsikt att cykla lite snabbare. Vi mutade in reviret längst fram. Vadå släppa tätklungan, VI ÄR TÄTKLUNGAN!!

21.10 prick drar vi iväg. Vi blir lotsade av polis första biten och har sedan en ordinans som ligger framför. Det är lite motlut direkt, men väldig lättcyklat. Första stigningen tar oss upp till Fillefjäll vars topp ligger 63 km längre fram. Klungan är kompakt till en börja men dras ut mer och mer ju längre upp vi kommer. Några cyklister från Rye SK är uppe och leker av sig lite i täten, det är bra.. man får hugga i ordentligt för att inte flyga av emellanåt. Lite kul underhållning sådär i början. När vi närmar oss toppen så körs det på ganska bra. Flera cyklister sjunker igenom fältet och det blir luckor som man måste täppa till. Jag får slita ganska hårt och pulsen rusar och jag börjar känna lite krampskott i vaden, inget allvarlig, det kommer att lösa sig tänker jag och maler på.  Efter Fillefjell så är det en enkel och snabb cykling ner till Fagernes stundtals regnar det kraftigt och det har mörknat. Jag ligger till vänster i klunga när plötsligt några kraschar framför mig. Lite lätt och ledigt styr jag ner i diket och klarar mig. När jag kommer upp på vägbanan ligger det en hög med cyklar och cyklister på vägen. Ingen verkar allvarligt skadad så jag tar upp jakten på de som inte var inblandade i kraschen. det gick bra. Fagernes är det första stoppet, det blir obligatorisk paus i 3 min för samtliga. Anledningen till detta är att man har haft problem med att folk langar från följebilar. Så var det inte nu. Nu körde bilarna, stannade och langade utanför bilen...suck. Hemmacyklisterna blev ständigt uppassade och det var ett jäkla daltande med kläder och dricka. De blev typ sondmatade med sport gel. En annan är ju tøff och reder sig själv. Jag hade placerat ut tre drop-bags. Första i Fagernes efter dryga 14 mil, därfter hade jag en påse i Randsverk efter 25 mil. I påsen i Randsverk hade jag lagt lite mer dricka så att jag ev. skulle kunna slippa stanna uppe på Sognefjell om det funkade. Jag hade dålig koll på vart Johan var någonstans, men jag stötte på honom i Fagernes. Han hade varit involverad i kraschen men oskadd. Calle var där också och roddade och peppade lite!

Påväg upp till Fillefjäll. Killen i de gula strumporna vann hela skiten, han gjorde ett ryck i Lom och gick i mål 20 min innan 2:an. grymt!

 Efter Fagernes så börjar stigningen upp till Beitostølen. Det trycks på bra i klungan som nu är reducerad till ett 20 tal man. Jag och Johan hänger med och snackar lite till en början...det blev dock tystare och tystare ju längre upp vi kom. Det började bli tufft, men jag kände ändå att jag hade benen på min sida och kontroll på läget.  Jag låg och bevakade läget lite längre bak i fältet. av någon anledning så tappar jag fokus och missar att det är ett gäng som bryter sig loss när vi passerar Beitostølen, jag tar ett besluta att inte hänga på, det kan komma att kosta för mycket. Jag hade dock hängt med tätklungan i dryga 14 mil vilket jag var nöjd med. Att dessutom känna sig stark och ligga bakom en klunga om 8 man är inte helt dumt. Klättringen avtar en kort bit för att sedan börja om på nytt upp mot Valdresflya som ligger en bra bit ovanför trädgränsen. Temperaturen som legat runt 7 grader sjunker nu till någon enstaka grad och det är en kompakt dimma och blöta vägbanor uppe på fjället. Jag köttar på! Jag lyckas faktisk knipa den 10:e bästa tid upp till toppen all-time enligt Strava. Synd att jag inte hade wattmätaren... det hade varit kul att se siffrorna. En bit efter toppen på Valdresflya så kommer vi under molnen, ett fantastisk landskap öppnar sig. Jag trycker i mig några Gel och en bar, energin återkommer och det blir en varm och skön känsla i kroppen när det pumpas ut i systemet. Nu går det riktigt fort! Backarna är branta, mellan 8-10% och inga kurvor. Norrmännen kör så in i helvete i backarna, totalt avsaknad av dödsångest och spärrar. Jag är tävlingsmänniska....så jag kan ju inte vara sämre. Jag kniper den tredje bästa tiden nerför på Strava med en snittfart på knappt 70 km/h och maxhastighet på 87,5 km/h. Adrenalinet pumpar och känslan är skön!! 

Valdresflya, makalöst vackert! Foto: Håvard Nesbø

Snart är vi framme vi mitt andra planerade stopp i Randsverk. Där väntar gel och dricka. Mmmm...gel...gott, speciellt när det finns mat att få vid stationen. Men sånt har vi inte tid med, äta kan jag göra någon annan dag. Gänget jag cyklar med drar iväg efter ett snabbt stopp. Tydligen ligger vi endast någon minut efter täten. Vi får ytterligare en rapport lite senare att tätklungan är pulvriserad av Jon Andreas Klokkehaug (mannen med de gula strumporna)  och att gruppen ligger utspridda längs med vägen.

Efter 293 km kommer vi fram till Lom, klockan är tidigt på morgonen och det är ljust. I Lom börjar stigningen upp till Sognefjellet. Tårna har domnat bort för länge sedan, man är blöt, trött och lite lätt illamående. Nattens låga temperaturer och regnet har slitigt mentalt på krafterna. Väg 51 tar sedan en sväng till vänster och vi möts av en vägg, dagens näst sista klättring drar igång. I backen upp står det folk och hejar, inte som TdF men ändå. Norrmännen blir naturligtvis matade med lite gel och dryck, själv käkar jag styrlinda för man är ju tøff, icke sant! Backarna upp till Sognefjell är brutala. Vaderna krampar! Jag får sjunka ner med vaderna och jobba mer med låren för att fixa att trampa. Det funkar, efter ett tag släpper krampen och jag är tillbaka! Efter stund är vi uppe på högfjället och det ligger snö lite här och var. Regnet fullkomlig öser ner och man får kämpa för varje tramptag. När vi har ca 1km kvar till toppen märker jag att jag får en lucka. När jag når toppen så har jag en lucka på några hundra meter. Jag ser min chans och skippar stoppet, annars hade det nog smakat väldigt gott med de nygräddade våfflorna som fanns på stationen...

Mysigt värre på Sognefjell FOTO: okänd

Samma sekund som jag tar ett beslut att fortsätta så börjar det snöa! Samtidigt glider det upp en bil bredvid mig. Calle ropar från vindrutan och Johan kör. Det har visat sig att Johan brutit efter att han sprängt sig upp till Valdresflya med kramp och trasig hälsena som resultat. Surt!!

I den första nedförsbacken efter toppen känner jag att jag måste få på mig jackan om jag ska överleva detta. Det är så jävla kallt!! De blöta kläderna blir iskalla i snön och de isande 0 gradiga vindarna! Jag gör ett stopp för att få på mig jacka. Jag lyckas få upp jackan ur fickan och trä i armarna, att låsa blixtlåset var dock helt omöjligt! Jag skakar i hela kroppen, händerna är bortdomnade och jag har ingen kraft att nypa åt det satans lilla blixtlåset! Helvete, det går inte! Jag får fortsätta utan! Jag sneglar bakåt, kommer det någon!? Nä, eller kanske, ser inte i denna jävla snöstorm! Jag tar en backe till men sen måste jag göra ett nytt försök. Jag lyckas genom ren magi mobilisera kraft till fingrarna och blixtlåset stängs! Jag kastar mig ner för stupet och kör allt vad jag kan. Det är tighta hårnålskurvor och vägbanan är hal. Jag får sladd i den andra hårnålskurvan men lyckas rädda upp hojen! Andrenalinpåsalg igen!!! Jag har svårt att hålla i styret och svårt att bromsa, helt trasig i kroppen! Mina lår skakar så jag tvingas klämma ihop dom mot ramen för att inte ramla av. Det som tog en evighet att bestiga tog bara någon minut att klättra ner ifrån. Den bra känslan jag hade vid klättringen försvann på någon minut. När jag kommer ner till dalen så är jag helt knäckt. Jag har ingen kraft i låren, helt orkeslös och kall. Jag kommer i kapp tre cyklister som jag gör följe med till den sista backen 2 mil innan mål. Jag har inte en chans att hänga med dom över backen, jag blev tvungen att hitta mitt eget tempo. Det gick inte fort. Det var vi något tillfälle jag ärligt talat tänkte hoppa av och leda cykeln, men jag tog mig i kragen och trampade på! Trampa, trampa, trampa!!! Trampa då!! Trampa!! Efter den sista stigningen på 300 höjdmeter så kunde jag i princip rulla i mål. Känslan jag hade var riktigt skön när man glider i genom stan. Speakern ropar ut! HÄR HAR VI FÖRSTE SVENSK I MÅL, JENSEN RENKRANSEN och en tølfte plass på tia 13:47!!! Gratulerer!!

Så jävla nöjd! Unnade mig två milkshake och en fet pizza. Ledde sedan cyklen, tog en dusch och somnade på toastolen med ett leende på läpparna.

Tack Johan och Calle för sällskap, pepp och att ni tittade till min drop-bag i Sognefjell! Revansch nästa år?

//Jensa

Strava data: https://www.strava.com/activities/627271934/overview

Mer bilder: https://goo.gl/photos/xwD7MPYTF88eEGM6A

Uppsala 300 - Svalt, blåsig och grymt vackert!!

Randonneur Stockholm har haft premiär från Uppsala i år. Igår var det deras 300 km brevet. Det är några entusiaster som lagt ner massor med jobb att hitta riktig fina vägar upp runt Dalarna! Jag satt och gapade i typ 200 km och varvade fraser som: nä men kolla,  lägg av, de är inte sant, vacker... Vi var dryga tiotalet startande, bland annat några Randonneur Stockhomare, tre raska gossar från Uppsala, Patrik och Stefan.

Per Eric delar ut startkort och kartor och vägnötter i världsklass

Började sedan cykla upp mot Sandviken på väg 272. Vi passerar orter som Östervåla (fösta kontrollen), Gysinge naturreservat, Österfärnebo. Det blåser en isande, hård nordlig vind. Vi lyckas ändå hålla bra fart. Vi har ett snitt runt 33 när vi rullar in på andra kontrollen i Torsåker.

Mot Torsåker i samlad trupp

Färnebofjärdens nationalpark

Torsåker

Efter Torsåker vänder vi öster ut mot Långshyttan. Klungan är nu reducerad till gossarna från Uppsala, Patrik, Stefan, Sven och jag. Vi snirklar oss fram i det fantastiska landskapet. Efter stämplingen i Långshyttan vänder vi söder ut och cyklar längs med Dalälven. Detta är den absolut finaste sträckan, helt fantastisk! Vi fick också lite välbehövlig medvind. Gossarna från Uppsala stannade och käkade i Långshyttan så nu var det jag, Sven, Stefan och Patrik som malde på.

Dalälven

Näs bruk

Innan Hedemora viker vi av mot Garpenberg. Innan Garpenberg så kommer, i princip, banans enda backe. En 2 km lång 5% backe.

Sven tar bergspriset

Pissepaus på toppen

Vi lämnar Garpenberg och gruvan bakom oss och rullar vidare mor Horndal. Det blåser kraftig kantvind men vi trummar på bra. Vi har ett snitt på dryga 33 och vi turas om med 5 min förningar. Jag känner mig väldigt fräsch. Efter stämplingen i Horndal så har vi dryga 6 mil ner till Heby. Det är vackert och trevlig men de 6 milen non-stop kändes långa mentalt. Vi rullar in i Heby och snackar lite med lokalbefolkningen, köper dricka etc.. Därefter är det dax att klämma de sista milen in till Uppsala. Jag kände mig fortfarande stark, lade armbogarna på styret i "aeropose" och matade på. Gött! Det gick fort och det blev lite luckor, men det var bara några km kvar. Jag klipper Uppsala skylten med en kort ryck, Sven var nog sugen på skylten men hade inte mycket krut kvar. Vi rullar in på Circle K vid halv sju lite lagom möra och vindpinade. Vi snackade skit och drack dagens första kaffe!! Den satt bra!!

Stefan, Patrik, Sven och jag

  Tack för sällskap Stefan, Sven, Patrik och tack till arrangören för en fantastiks bana och välordnat arrangemang!!

Fler bilder: https://goo.gl/photos/wFPjoize4eAp6DKz6

Lite strava stats: https://www.strava.com/activities/606092739

//Jensa

Södertälje BRM 400k

Revälj kl 04.30! Frukost och sen var det dax att dra till Södertälje. Allt gick enlig plan. Åsa och Henrik delade ut startkorten till de kanske 10 talet startande. Jag, Toni och Jens Wyke rullade ut genom Södertälje utan problem (sanningen är att vi körde vilse och hamnade 20 min efter). Vi fick upp farten och kom ikapp ett gäng innan Gnesta. I Gnesta körde vi till Circle K, men det var stängt så nu låg vi efter igen, det stod klart och tydligt att stämplingen låg vid ett bageri längre fram... Vi lämnade Gnesta, finns inte så mycket att se. Åsa och Henrik låg fortfarande framför. Vi trampade på och livet lekte. Fantastiskt fina vägar, bland det finaste Sverige har att erbjuda. Efter en bra stund så vi Åsa och Henrik, vi kom ikapp och susade förbi, sen blev det pisspaus och foto session 

Grus, en av många fina vägar

Toni fick ett infall att köra lite fort på grusvägen. Närmre 40 km/h och cykeln skramlade som om slutet var nära. Jag låg sist och såg inte ett skit. Strax var det dax för stämpling igen, Lager 157 var tyvärr stängt så vi tog en selfie och rullade vidare.

Stämplingsselfie

Nästa stopp var Rejmyre. Vägen dit gick bra. Farten låg runt 35 när vi passerar kvarnar, sågverk och gamla bruksorter. Vi ett sågverk konstaterar att Toni att de hade en jäkla massa stock. Ja, det är deras paradgren svarade jag. 45 min senare börjar Toni småfnittra och säger, parad"gren" den var rolig! Det blev ett oavsiktligt Göteborgsskämt! Vi skrattade hela vägen till Norsholm!

Vi Norsholm dyker Stefan Englund upp, han är ute och fincyklar och hänger med en bit. Vi kastar oss i väg mot Finspång och Blacka. Stämpling och käk blev det vida Göta Kanal. Efter lunch (kl 14) så begav vi oss i riktning Stegeborg som ligger en bit utanför Söderköping. Vi hade inte bråttom eftersom det fanns gott om tid till färjan. Vi fick vinden emot oss men jag tyckte ändå att det gick bra. Efter Stegeborg så är det några mil till färjan över Bråviken, vi hade inte koll på exakt hur många, men vi trodde inte att vi hade så bråttom...vi trampar på och någon kilometer innan färjan inser vi att vi kan hinna med den tidigare färjan kl 17.30, Toni mobiliserar någon typ av överkraft och drar oss andra upp på färjan som sekunden efter sänker bommarna och kastar loss. Efter färja typ vid Kolmården så är det en lång och rolig backe. Det regnar och är allmänt omysigt med motvind och stänk från cyklarna. Moralen sjunker som en sten till botten.. Den evigt långa rakan in till Nyköping ger en tid att fundera på vad man egentligen håller på med!! Jag skiter i det här! Varför tog jag inte bilen! Nu säljer jag cykeln! Det kändes som en evighet till Sillekrog!! Men om man rör sig i rätt riktning så når man målet förr eller senare. Det blev en korv och dricka på macken i Sillekrog. Sen var moralen tillbaka, riktigt roligt att cykla igen! De sista 5 milen gick av bara farten! Vi fick tända lamporna sista biten och rullar in på Statoil kl 21.40!

21.40, trötta med vid gott mod

Redig repa!

Tummen upp från killen i nattluckan och mig! Vilken dag! Tack Toni och Jens!!

Underbar söndagsutflykt med Stockholm CK

På Johans initiativ så blev vi ett gäng som körde en 20 mils runda i helgen. Det var samma bana som Barkarby 200 för några veckor sedan. En riktig pärla! Favorit i repris! Samling vid Welcome hotell i Barkarby i vanlig ordning. Det blev tillslut 15 pers kanske. Jag har cyklat i en eller annan form med de flesta och det är ett verkligen ett gäng rutinerade cyklister.  Som grädde på moset rullar Kalle Friberg (MTB guru) och Lisa Nordén (triathlon guru) in och tänkt hänga med en bit... Där ligger man i lä kan man lugnt säga! Fullblodsproffs! 

Vi rullar ut från Barkarby i lugnt tempo. Kalle tar en liten första förning till Sigtuna, jag ligger längst bak och bara njuter. Det går snabbt men är en betydligt behagligare resa än på brevetten. Ett jämt och stadigt tempo till skillnad mot den ryckiga och jobbiga varianten. Vid Knivsta kliver Lisa och Kalle av. Vi rullar vidare mot Järlåsa. Fantastiskt fint väder och det är många cyklister ute. Innan Järlåsa blir det plötsligt en tempohöjning, det vankas fika på ICA. Trippmätaren stod på 10mil när vi ramlade in hos handlaren. Vi slog oss ner på Plaza de la Järlåsa (parkeringsplats vid ett industriområde) och njöt av omgivningen.

Sen rullade vi vidare mot Skokolster. Ute på Skoklosterrundan hade vi en riktigt rolig körning, galet snabbt utför och bra tryck i backarna. Vi skippade cafet och rullade vidare direkt. Nu började jag bli lite seg, 20 mil är 20 mil och man kan inte räkna med att komma undan, det blir jobbigt.

Foto Mollo

Vi klämmer vägen till Kungsängen i ett nafs och i Dalkarsbacken råkar jag väcka vargarna, jag malde på i backen och det blev en lucka på någon meter kanske. Detta triggade vargflocken bakom som tog sats och for förbi och sen var cirkusen igång. 4 cyklister låg nu 100 meter framför. Resten jagade som galningar. Jag köttade på så gott jag kunde, det blev mest köttfärs...mjölksyran kom och båda vaderna kändes som fiolsträngar. Vi gav upp efter det andra rödljuset, jakten var över...

Sen blev det en öl i solen och lite eftersnack! Riktigt härlig runda! Jämn och fin körning, otroligt stabil insats av alla! En riktig höjdare! Nu blir det en hyggligt lugn vecka och laddning inför Södertälje 400 nästa helg!